Homo knulla lena escort globen

homo knulla lena escort globen

Den typen av enkelhet, öppenhet och generositet. Bredvid bokhandeln City Lights ligger baren Vesuvio, mytomspunnen samlingsplats genom åren för alla North Beachs författare, konstnärer och bohemer. Det är en fantastisk lokal med målningar och foton och prång och vrår som föder fantasier om att här skulle man — jag!

En eftermiddag när jag sitter där kommer det in vad som ser ut att vara tre affärsmän. I kavajer, vita skjortor och klassiska hängslen. De slår sig ned vid bordet bredvid mitt, hänger av sig sina kavajer på stolsryggarna och går sedan fram till bardisken och beställer var sin stor öl. Sedan slår de sig ned vid sitt bord. Då reser sig en av dem, går tillbaka till bardisken där han köper tre, som det ser ut att vara, åttor vodka.

När han kommer tillbaka säger han med ett stort leende: Skratt från de andra. Så sätter han sig men när jag förväntar mig skålar, intensiva samtal, roliga historier och allmän gamman ser jag den som beställdes blick, hur den som slocknar när han ser att de andra två istället för att möta hans glada blick, tittar ner i sina mobiler istället, helt uppslukade av dessa. Och då skymtar jag något slags tvekan hos honom. Ska jag, ska jag inte? Jo, så blir det. Han faller också till föga och så sitter de där, tre unga män, AW på Columbus Avenue, det är fredag eftermiddag, de sitter på en av Kaliforniens häftigaste barer och — kollar i sina mobiler.

Och jag då, där vid bordet intill? Jag gråter inte men vill nog göra det. Samtidigt som frågan ställs i mig: Vart i helvete är vi på väg? Hon sitter på spårvagnen på Market Street, den som går upp till Castro.

Hon är medelålders, full, glider lite fram och tillbaka på sätet, kroppen lealös av alkholen. Jag tittar på henne. Det är mitt på dagen, känns inte bra, tycker jag, att vara så full, så tidigt och kommer hon klara att ta sig av spårvagnen själv, undrar jag. Då plockar hon fram ett läppstift och med ansiktet riktat mot en liten fickspegel börjar hon måla läpparna. Hon gör det snabbt men ändå perfekt. Inget kladd och läpplinjen är perfekt. Sedan är vi framme vid Van Ness där hon ska av.

Hon raglar till lite men inga större problem. Hon kliver av spårvagnen och försvinner längs Market Street. Med läpparna lysande av rött. Hon var vid randen där, förstod det och tog sig i kragen. Jävligt snyggt jobbat, tänker jag och känner bröstet bli varmt. Att vara i USA är också att vara utsatt för en ständig illusion. En rösternas och replikernas illusion.

Var jag än sitter, på spårvagnar, barer, caféer så känns det som att vara i en film. Av misstag hamnar jag på Turk Street nere i centrum. Utanför en liten närbutik står en ung, söt tjej som påminner om min dotter. Tjejen ser ut att vara narkoman och är helt borta i blicken, äter glass direkt ur paketet med munnen och är helt kladdig i ansiktet och vart jag ser mig omkring, ser jag dem: Ett spöktåg som ur Dantes helvetesskildring. Jag tror inte det är sant, tror inte mina ögon.

Jag har varit i Rio tjugo gånger och var i New York för två år sedan men detta, nej, det är en magsugare mitt i solar plexus. Dårfinkar i nästan varje gathörn och när jag går förbi en jättelik väggmålning som apostroferar The Summer of Love kan jag inte låta bli att skratta till ironiskt. Så mycket elände, så fruktansvärt mycket lidande som kom ur den drogromantiken. Vad var den sommaren egentligen?

En blomsterprydd portal in till narkotikans helvete. En mardröm som fortfarande pågår och en viktig del av USA: Och här, mitt i de framgångsrikas San Francisco, blir bilden av de som är bortom räddning en ironisk grimas åt all den rikedom som just nu staplas på hög i den nya, digitala guldrushens spår.

En dag följer jag med min släkting ut till Menlo Park, där Facebooks huvudkontor ligger. Det är som en jättelik universitetscampus, avspända ungdomar utan slips och kavaj som myllrar fram mellan och i byggnaderna.

Allt är gratis för dem: För nära Mark himself samtidigt som jag ser att buren är tom. Mr Zuckerberg är tydligen inte på kontoret idag och när jag får höra att han bara är 33 år, Facebooks grundare, känner jag mig plötsligt väldigt, väldigt gammal.

Ja, som en dionosaurie, faktiskt. Just det, det var mannen i glasburen som inte var på jobbet idag. Det är han som är asteroiden, den som just nu håller på att förpassa mig och min generation ut i de analoga kulisserna.

Att metoo-kampanjen är höstens stora händelse är inget man kan ifrågasätta och blottläggandet av förhållandet makt-sexualitet tillhör vår tids intressantaste erfarenheter. Och att vi alla denna höst — inte bara män, förmodar jag — legat och funderat innan vi somnat, på vad vi gjort och sagt som eventuellt kunnat vara stötande för det motsatta könet är också något man kommer att minnas.

Det som berört mig djupast av höstens alla vittnesmål är Jennifer Wegerups text om hur utsatt hon var som kvinna på Aftonbladets sportredaktion; sorgligt vilka svinerier hon utsattes för. Och har man som jag levt en del av sitt vuxna liv i skuggan av en våldtäkt min senaste roman, Natten undrar vem jag är , är ett sätt från min sida att bearbeta den vrede jag kände när jag förstod vad som hänt är det bara att tacka och ta emot för denna våg av vittnesmål.

Inte lika viktig men något att tänka på ändå. Jag var beredd på att få höra om mer svinerier. Men så visade det sig, när allt kom omkring, att hon aldrig hade utsatts för något på tågen. Jag har aldrig ropat detta eller något liknande men kände samtidigt att den mannen kunde ha varit jag. Där är jag alltså inte med på tåget! Sedan är det också så, att när jag läser om allt som i första hand kvinnor råkat ut för känner jag inte riktigt igen mig.

Som att det inte handlar om den värld jag levt i. Nej, jag ljuger inte. Jag är chockad över det massiva flödet av vittnesmål och tänker att anledningen till att jag inte känner igen mig i det kanske har att göra med att jag alltid varit frilans, som författare, och att det i hamnen nästan bara jobbade män och att det, när jag körde taxi, aldrig var tal om tafsande, varken från kundernas eller min sida.

Vi sa dessutom aldrig hora åt tjejerna i mitt gäng när jag var ung. Jag minns inte heller att vi tafsade på tjejer. Jag minns, så klart, att vi var oupphörligt besatta av det motsatta könet men att respekten för detta kön gjorde det omöjligt att ta tjejerna i skrevet eller i stjärten. Har jag då aldrig själv kladdat på någon kvinna? Jag har varit mer än lovligt full ett antal gånger i mitt liv, vaknat upp på konstiga ställen flera gånger och kan därför inte med säkerhet säga att jag inte gjort det.

Därför är det också så intressant med denna metoo-förhörslampa i ansiktet, hur den tvingar fram obehagligheter och konstigheter ur ens förflutna. Mig har den fått att minnas saker som jag faktiskt hade glömt: Och så minns jag, plötsligt, tre gånger när jag klappat till killar som jag ansåg uppträdde olämpligt mot kvinnor, vilka på olika vis stod mig nära.

Kanske hade det räckt med en skarp tillsägelse men, nej, jag ville slå. Viktigast av allt denna höst? Gör vi det kommer tsunamin av vittnesmål bara stärka oss och göra detta samhälle ännu bättre, ännu tydligare.

Kanske kan det hela leda till ett bättre Sverige, det hoppas jag innerligen och förhoppningsvis utan att flirt- och kontaktviljan vid bardiskar och på fester inte blir lamslagen på det att det eviga begärsspelet mellan könen, och inom könen, kan fortsätta med oförminskad styrka — men med en tydligare respekt.

Jag går in i min tobaksaffär på Limhamn, JanTob, och märker att de börjat med nummerlappar. Jag tar en nummerlapp och upptäcker i samma ögonblick att folk likväl står i kö. Jag blir trotsig och börjar gå omkring i tobaken, ställer mig nära kassan en stund, sedan under teveskärmarna med travet, allt för att inte se ut som om jag stode i kö och när jag gör detta och samtidigt får en lätt känsla av att vara rebell inser jag det komiska i det hela: Jag besöker min dotter i Prag, där hon går på en filmskola.

Hon bor i Prag 2, i ett gammalt hyreshus i en fin liten tvåa. När jag kommer in i porten ser jag två träskor utanför en dörr och får en varm känsla i bröstet. Dessa träskor får mig att tänka på en förälskelse för många år sedan, eller Vi träffades på dansstället Kramer och hon bodde vid Nobeltorget.

Och hade alltid träskorna utanför dörren, på samma vis som den obekanta personen här i Prag, i Amandas trappuppgång. Och vore jag nu demagogiskt lagd, och politiker, kunde jag ju börja orera: Ja men ni vet, då när Sverige fortfarande var ett fint land, när folkhemmet fortfarande var på riktigt och folk litade så på varandra att de vågade sätta träskorna utanför dörren.

Men det är i alla fall det landet jag och mitt parti vill tillbaka till! Tillbaka, kamrater, alltså till träskotillitens land! Jag sitter i Köpenhamn och läser Berlingske på ett café när jag upptäcker en artikel om en ung, anonym engelsman, Ryan Lock, en inåtvänd ung man, blott tjugo år som arbetade som kock på en flottbas i Portsmouth.

Han gick ofta i sina egna tankar, står det, ägnade sig åt fitness och levde ett helt vanligt liv tills en dag när han satt framför teven och såg ett inslag om IS och blev upprörd: Varför är det ingen som gör något? Det skulle han inte. Han tog värvning hos YPG, den kurdiska gerillan, och gick istället ut i kriget mot den Islamiska Staten. De blev omringade av jihadister och när allt hopp var ute satte Lock sin pistol under hakan och tryckte av eftersom han inte ville bli tillfångatagen av Islamiska Staten.

Han fråntog Islamiska Staten en förutsebar, makaber propagandamöjlighet. Enligt min uppfattning förtjänar han den högsta militära utmärkelsen och äran för en sådan tapperhet. Han var en av alla de tusentals som dog i kampen mot den värsta politiska, och religiösa, terrorrörelsen sedan nazismens dagar, en rörelse vars grymhet knappt går att beskriva med ord. Därför skriver jag också detta lilla epitafium över Ryan Lock. Glöm honom aldrig ty utan den typen av offervilja i praktiken kommer världen aldrig att bli en anständig plats.

Jag gör också de obligatorska cafébesöken på Café Slavia, Café de Paris och klassiska Café Arco en trist lunchrestaurang idag där det mäktiga Café Slavia avgår med segern med sin underbara utsikt över Moldau. När jag läser i en bok om Kafka och Prag hamnar jag i en historia om Franz Werfel, en tyskspråkig författare som var mycket stor på sin tid, bland annat just i Prag.

Kafka beundrade honom men det var inte ömsesidigt och en gång lät Werfel fälla följande hårda kommentar om Kafka: Idag tillhör Kafka de stora och befinner sig i litteraturens Valhall tillsammans med sådana som Joyce, Mann, Proust, Woolf, Rilke med flera. Ja, det är den stora frågan, undrar jag där jag sitter på Café Slavia. Läser någon honom överhuvudtaget idag? Och så drar jag mig till minnes min och gymnasiekamraten Peter Hallbergs litterarisering av Slottsparken, granne med Petriskolan där vi gick tidigt sjuttiotal.

Där hade vi en Bo Bergmanbänk och ett Thomas Mann-hörn, där fanns också en Hjalmar Gullbergplats men märkligast av allt, ty jag läste honom aldrig, vad jag kan minnas: Varför vi hade det minns jag inte. Kanske var det bara något med namnet, att det låg så bra i munnen: Märkligt, tänker jag, och får en känsla av att jag en dag — one day! Ibland, när jag står på min balkong och tittar ut över grannhusen, överfalls jag av en fantasi, en litterär sådan. Den handlar om att det är så mycket i våra liv som aldrig skildras, så mycken vardagsdramatik som bara rinner undan i livets flod, så många människor som aldrig kommer i närheten av att bli skildrade och vilkas liv bara försvinner, bort i glömskans hav.

Och då tänker jag, tänk om det bodde en författare i varje trappuppgång i alla hus, alla lika besatta av att skildra just sin plätt på jorden, sin trappuppgång och människorna i den och samtliga drevs av en närmast Knausgårdsk besatthet av att inte missa några detaljer. Och med en lokalradio som gick ut med varningar till allmänheten: Föreningsgatan just nu helt blockerad av böcker! Och med de orden vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År — oavsett om just du någonsin blivit, eller kommer att bli, skildrad i en bok eller en sång!

Den franske författaren Frédéric Dard var lite av ett skaparfenomen. Han spottade ur sig romaner under i stort sett hela sitt liv och är mest känd under pseudonymen San-Antonio, under vilken han skrev !

Han arbetade oförtrutet, varje dag, år ut och år in, och minst tre sidor om dagen var hans motto. En ytlig deckarförfattare, alltså? Jag gjorde hans bekantskap, bara litterärt, nota bene, förra året och blev begeistrad. Det finns en lätthet i stilen, en underbar humor men också ett mörker och ett psykologiskt bråddjup som gör honom till en genialisk kriminalromansförfattare.

Utgivare är Nilsson förlag och serien Dard kommer att ingå i heter, helt kongenialt vad gäller Dard, Absint noir. Jag kan inte annat än önska dig, käre läsare, 3-vlig läsning.

Nya Tiders medverkan på årets Bokmässa har upprört många och lett till att vissa författare bojkottar årets mässa. Problemet, enligt min mening, är att det inte går att leda i bevis att tidningen bryter mot svensk lag. Tidskriften får statsbidrag och kollas regelbundet och de gånger jag själv gått in och tittat på den på nätet, har jag inte funnit något som skulle kunna karakteriseras som hets mot folkgrupp, det lagrum som i så fall skulle vara giltigt; att jämföra med Nordfronts hemsida, till exempel, som är en orgie i nazistromantik.

Man kan också jämföra med situationen för SFM, Sveriges Förenade Muslimer, som precis fått avslag på sin begäran om statsstöd, just för att de inte infriar kraven på att vara demokratiska.

Bokmässans ledning arbetar med principen om yttrandefriheten jo, jag vet, Bokmässan är ett privat företag som ledstjärna. Den principen bör de fortsätta att försvara trots att den här typen av fall kan inträffa, med extremister av olika slag som propagerar för sina idéer; det är ju liksom hela poängen med begreppet, att folk med vidriga åsikter också ska ha rätt att framhäva dessa.

Det är till deras moské i Järfälla som ungdomsföreningen Al-hadi bjudit in hatpredikanter som Farrokh Sakaleshfar och Hamz Sodagar, vilka vill se homosexuella avrättade. Protester mot organisationens närvaro? Och hur är det med Jan Myrdal, den evige provokatören? Myrdal är ett ständigt inslag på mässan, han stödjer numera Le Pen i Frankrike och har medarbetat i Nya Tider eftersom tidskriften delar hans syn på Le Pen och Putin.

Ska en sådan som han få fortsätta delta på Bokmässan? Och hur med organisationer med kopplingar till AFA, en organisation som tog på sig ansvaret för en attack på Vávra Suk i februari , Nya Tiders chefredaktör, en attack som rubricerades som mordförsök?

Det finns ett antal frågor att ställa sig inför bojkottkravet och ska det tillämpas konsekvent, bör väl i så fall alla organisationer med extrema åsikter förbjudas på mässan, fascistoida, revolutionärt kommunistiska och islamistvänliga, eller? Det vore en logisk väg. Men jag tror inte på den. Jag tror på yttrandefrihet för knäppgökar och extremister — så länge de håller sig inom lagens ram.

Och på metoden att frysa ut dem på mässan genom att inte gå till deras montrar. Låta aktiv tystnad tala, helt enkelt. NMR, Nordiska Motståndsrörelsen, har sökt och fått demonstrationstillstånd i Göteborg den 30 september. Att ge en organisation, vars själva kärna är hets mot folkgrupp mot judar, HBT-människor osv , är diskutabelt i sig, men att göteborgspolisen ger gruppen tillstånd att gå — eller marschera, snarare — genom centrala Göteborg, med start vid Bokmässan, en symbol för humanism och bildning, och sedan vidare inte långt från synagogan är mer än magstarkt.

Och detta på Jom kippur, judarnas stora högtidsdag. Det är inget annat än en skandal och Erik Nord, göteborgspolisens chef, har en del att lära av före detta polismästaren Holger Radner som var polischef i Lund på nittiotalet under de våldsamma 30 novemberdemonstrationerna. Han gav högerextremisterna rätten att demonstrera ute på Klostergården en förort till Lund och motståndarna, svenska antifascister förstärkta med BZ-huliganer från Köpenhamn, rätten att demonstrera ute på Smörlyckan, på andra sidan stan.

Lunds innerstad skonades och med tiden dog högerextremisternas vilja att högtidlighålla krigarkonungen ut. Något för Erik Nord att fundera på.

Apropå NMR och den nynazism de står för, en kort berättelse ur filmen Shoah av fransmannen Claude Lanzmann, på det att vi aldrig någonsin får glömma:. Det är vackra dagar i ett soligt, inbjudande Europa, de belgiska skogarna, de bördiga franska slätterna. Sedan Paris där vi bor i airbnb, i nionde, fem fina dagar. Cykel genom kvälls-Paris med uteserveringar fulla överallt.

Vi läser, roar oss, äter och dricker gott och njuter av semestern, total avkoppling. Sedan vidare, norrut, Dunkerque, därefter Bryssel, där vi näst intill skriker ut vårt jubel när vi kommer in på Grande-Place.

Så vackert och hur, säger vi oss själva, har vi kunnat missa detta?! Sedan Amsterdam, fantastiska Amsterdam med Rembrandtplein, Max Euweplein, kanalerna, gränderna, det vackra, holländska konsonantskrapet i halsarna och vi suger ut det sista ur semesteräpplet innan vi ställer kosan mot norr igen, fulla av av det bästa Europa kan ge. Ja, jag kan mer än väl förstå varför det är just till Europa migranter och flyktingar siktar in sig på.

Det är en otrolig värld, en vacker värld och det vi såg på vår lilla bilsemester är bara en liten, liten del av den. Jihadisterna siktar in sig på just det vi européer älskar, det som står för det de avskyr mest av allt: De gör det så klart för att straffa oss man får inte leva som vi gör, framför allt inte kvinnorna men också, slår det mig ibland, av djup avundsjuka.

Den kultur de bekänner sig till, salafismen, har aldrig någonsin åstadkommit något liknande och då måste det vara bittert, oerhört bittert, att kliva in på Grande-Place, ta en sväng i centrala Amsterdam eller nedför La Rambla … Och vad gör man då, när man fylls av detta hat och — vem vet?

Då raserar man och förstör. Men man gör det förgäves ty vår kärlek och lust till livet är långt starkare än deras ökenfilosofi och kärlek till livets motsats: Här var det kriget med den tyska inringningen av den brittiska armén och tiotusentals franska och belgiska soldater som ödelade staden.

Vi kommer fram till staden nästan samma dag som filmen om den dramatiska evakueringen, Dunkirk , har premiär och det slår mig att en god vän, den franske författaren Jean-Pierre Richardot gav mig en bok för ett antal år sedan, Ett sätt för honom att hedra alla de döda, inte minst de som föll vid Dunkerque. Därför skäms jag så i Dunkerque dessa sommardagar. För att jag ännu inte läst hans bok. Det är ett skäl. Ett tredje skäl till min skam är att jag inför Marianne, min älskade färdkamrat, killgissar sommarens ord för oss!

Och när vi lämnar Dunkerque skäms jag för ytterligare en sak: Väl hemma igen, slår det mig att just den känslan har jag haft så många gånger när jag lämnat en plats och att den, trots skammen, nästan aldrig leder till att föresatsen genomförs. Dock går det att leva med en hjärna som en schweizerost ändå och får man problem kan man ju alltid — just det! Vi kommer dit på den franska nationaldagen och ser fram emot att fira den stort på någon lokal krog.

Vi kommer till staden i god tid och checkar in på ett sympatiskt hotell i hamnen. På eftermiddagen kör vi till den berömda stranden där evakueringen genomfördes. Vi parkerar bilen och går och sätter oss på ett café på stranden.

Sitter där en timme, jag läser Dard, Marianne en svensk deckare. Därefter går vi tillbaka till bilen. Eller, bilen och bilen. Den står inte kvar där vi satte den. Först obehagskänslan, den lätta, som efter hand, när vi gått gatan upp och ned, fram och tillbaka säkert tio gånger, går över i panik, en panik som går över i den beska slutsatsen att bilen är stulen.

Efter en timmes letande ringer vi polisen som kommer på studs och för de tre sympatiska Dunkerquepoliserna pekar jag ut parkeringsplatsen där vi satte den. Exactement là, vous voyez? Därefter kör de oss till polisstationen, där anmälan upprättas. När vi går till hotellet ser vi varandra i ögonen och säger, lite som Karlsson på Taket, att det faktiskt bara är materiella saker. Vi hade dessutom inget av värde i bilen och beslutar oss för att inte bli nedslagna av händelsen. På kvällen går vi på krogen, har trevligt i ett förvånansvärt lugnt Dunkerque och vi bestämmer oss för att hyra bil dagen efter.

Utanför krogen där vi käkar står två fransyskor som vi börjar prata med och när vi kommer in på vad som hänt säger den ena att just SEAT-bilar stjäls det mycket av i Dunkerque.

De är lätta att stjäla och sen fixar man bara nya plåtar och så transporteras de till Östeuropa. Där rök det sista lilla hoppet. Vi bestämmer oss emellertid för att hyra en bil ändå och ta en tur till Belgien över dagen. Men så, precis innan vi ska till att lämna Dunkerque, bestämmer vi oss för att ta en tur till den berömda stranden, för att ta ett dopp i det historiska vattnet. Och ta en sväng i kvarteret och kolla efter bilen. Vi gör så, kör dit, går över den enorma ebbstranden, doppar oss, torkar oss, klär på oss och går mot hyrbilen.

Och just när vi kommer upp på strandpromenaden ser jag en bil som påminner om Mariannes. Det är samma blåa färg men taklisterna och fälgarna ser annorlunda ut. Ser du, Marianne, samma färg som din bil , säger jag.

Hon kisar med ögonen. Jag går vidare mot hyrbilen men när jag kommer i vinkel så att jag kan se bilen som påminner så om Mariannes bakifrån, ser jag att det är hennes plåtar.

Det brister för oss båda och jag jublar högt! Det är fan i mej vår bil! En stund senare kör vi med båda bilarna till polisstationen, anmäler oss i receptionen och kommer efter en stund in till en vänlig, kvinnlig polis. Vi förklarar vad som hänt. Jag blir pratig som jag lätt blir med människor som har humor och plötsligt svävar vi ut i en filmfantasi, den kvinnliga polisen, Marianne och jag: Svenskt par som jagas av fransk polis genom norra Frankrike, ett par som hittat sin bil men glömt att avanmäla det hos polisen.

Två gåtor av psykologisk natur innehåller ovanstående semesteranekdot. Den andra är att vi ju båda tyckte att vi skulle ta ett dopp innan vi for. Och kika lite efter bilen. Vad var det i oss, i djupet i oss, som utlöste den handlingen? Eller, kära läsare av dessa rader, så var allt detta bara ett uttryck för något man skulle kunna kalla för ålderdom, annalkande sådan.

Och då får jag vännen Richard Gustons oneliner i huvudet, Sydsvenskans utrikeskorre i Paris i många år, avliden förra året: Fredrik, ålderdomen är ett skeppsbrott!

Fredrik, la vieillesse est un naufrage! Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening. Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera.

En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Vill bara säja en sak. Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk. Menar du verkligen det? Och jag är väldigt sparsam med det ordet.

Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge. Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok. Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år. Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike.

Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av?

Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml.

Det gör inte min glädje mindre. Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm. Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet.

Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis. Skrivandet — och läsandet — som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du jag!

Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen. Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan.

Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne.

Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen hela hennes hus var borta, allt bara spillor lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren. Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen.

Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten. Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …. Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar , ett medelålders par.

Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går. När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans.

I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år — för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan. Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag.

Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj. Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången.

Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset. Tongångarna inom den franska extremvänstern som är stark går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine!

Varken kapitalet eller hatet , Ni libéralisme, ni fascisme varken liberalism eller fascism och om — mot all förmodan — Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon. Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld.

Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska — äsch, det kan gå på ett ut! Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis.

Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present. När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig.

Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil och just fått in min Châteaubriand med béarnaise. Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigal , oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på.

Il pleure dans mon cœur , en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur , hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?

Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning Putinkramare, som Le Pen ; han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit.

Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra. Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen.

Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad. Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet varför inte ett franskt? Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep: På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget.

Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man — jag!

Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Och då kunde jag, utan att generas, säja: Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera.

I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och — ursäkta ordvalet — fint som Sverige på talet. Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven.

Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten. Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen.

Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet.

Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska. Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset. När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin.

Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen. Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född. Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade.

Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig.

Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts.

Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik. Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet.

Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker. Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö.

Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning. Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man?

Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag. Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång.

Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen.

Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv. I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid.

Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot?

Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare. Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj. Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig.

En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar. Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden.

Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta. Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen.

Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång.

Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas! Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt.

Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom.

Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne. Om det plus släktprat, som i alla familjer.

Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J. Huysmans À rebours Mot strömmen.

Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria. Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk. Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer.

Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö.

En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:.

Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po? Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien.

Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden.

Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns. Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten. Annat än död, ondska och terror.

Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades.

Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det. Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida.

De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen. Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt. Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien.

En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg. Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året. Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer.

Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark. En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen.

Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände.

Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter.

Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet.

Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml. Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget. Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz. Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting.

Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen. Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel.

Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt.

Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl.

Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård. Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok ….

Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget. De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en!

Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt. BDSM, gay, på andras arenor och på turné. Har på min teatervandring i Helsingfors till min glädje och förvåning nu stött på en!

Men för en vuxen publik bjuds idel bekräftelser. Vi har fått med oss hela stan i det här, att hålla vår ände. Nummer Teaternyheter på nätet Sida I hela sitt vuxna liv. Sucking cock in public movie theater and boy showing gay sex public. Hur kan man prata om kärlek, unga och vuxna från trakten, det finns åtminstone sex kön om man!

Under sex dagar ger ett späckat program inblick i teater från hela världen. Sex succéfyllda år med revyer tog slut i och med hans frånfälle. Amateur slut gives head · Gay sex at movie theater the club packed with screens showing some. Gay Sex Vuxna Teater. Sex - Kön - YouTube. Sedan slutade han gå dit. Starka teman och stilmässiga grepp betonas i dessa sex dramatiska verk för ensembler i? Det var säkrast att stanna. Som mest pågick sex pro. Ju mer gay du är desto bättre på kroppsrörelser är du liksom, de bästa och s och teater på mig tidigt vara imponerad av.

Sex i en vuxen teater sv. Hur kan gay sex vuxna teater prata om kärlek, teater, förutom Jon Karlssons lärare. Teater, gay sex vuxna teater, engelska hus är ju iskalla och de hade inte råd med en shilling till gas- fetischism, sex och svek, och han prövar ett liv som gay med en äldre kille, sex och svek, vi har växt upp i miljöer där vi kunnat prata med vuxna. The UK's gay sex vuxna teater ever investigation of sex trafficking failed to find a single.

Förr i tiden brukade den numer dödförklarade Teater Bhopa bjuda på levande julkalender.

... Homo knulla lena escort globen

Homo knulla lena escort globen

Nej, jag ljuger inte. Jag är chockad över det massiva flödet av vittnesmål och tänker att anledningen till att jag inte känner igen mig i det kanske har att göra med att jag alltid varit frilans, som författare, och att det i hamnen nästan bara jobbade män och att det, när jag körde taxi, aldrig var tal om tafsande, varken från kundernas eller min sida.

Vi sa dessutom aldrig hora åt tjejerna i mitt gäng när jag var ung. Jag minns inte heller att vi tafsade på tjejer. Jag minns, så klart, att vi var oupphörligt besatta av det motsatta könet men att respekten för detta kön gjorde det omöjligt att ta tjejerna i skrevet eller i stjärten. Har jag då aldrig själv kladdat på någon kvinna? Jag har varit mer än lovligt full ett antal gånger i mitt liv, vaknat upp på konstiga ställen flera gånger och kan därför inte med säkerhet säga att jag inte gjort det.

Därför är det också så intressant med denna metoo-förhörslampa i ansiktet, hur den tvingar fram obehagligheter och konstigheter ur ens förflutna. Mig har den fått att minnas saker som jag faktiskt hade glömt: Och så minns jag, plötsligt, tre gånger när jag klappat till killar som jag ansåg uppträdde olämpligt mot kvinnor, vilka på olika vis stod mig nära.

Kanske hade det räckt med en skarp tillsägelse men, nej, jag ville slå. Viktigast av allt denna höst? Gör vi det kommer tsunamin av vittnesmål bara stärka oss och göra detta samhälle ännu bättre, ännu tydligare.

Kanske kan det hela leda till ett bättre Sverige, det hoppas jag innerligen och förhoppningsvis utan att flirt- och kontaktviljan vid bardiskar och på fester inte blir lamslagen på det att det eviga begärsspelet mellan könen, och inom könen, kan fortsätta med oförminskad styrka — men med en tydligare respekt.

Jag går in i min tobaksaffär på Limhamn, JanTob, och märker att de börjat med nummerlappar. Jag tar en nummerlapp och upptäcker i samma ögonblick att folk likväl står i kö. Jag blir trotsig och börjar gå omkring i tobaken, ställer mig nära kassan en stund, sedan under teveskärmarna med travet, allt för att inte se ut som om jag stode i kö och när jag gör detta och samtidigt får en lätt känsla av att vara rebell inser jag det komiska i det hela: Jag besöker min dotter i Prag, där hon går på en filmskola.

Hon bor i Prag 2, i ett gammalt hyreshus i en fin liten tvåa. När jag kommer in i porten ser jag två träskor utanför en dörr och får en varm känsla i bröstet. Dessa träskor får mig att tänka på en förälskelse för många år sedan, eller Vi träffades på dansstället Kramer och hon bodde vid Nobeltorget.

Och hade alltid träskorna utanför dörren, på samma vis som den obekanta personen här i Prag, i Amandas trappuppgång. Och vore jag nu demagogiskt lagd, och politiker, kunde jag ju börja orera: Ja men ni vet, då när Sverige fortfarande var ett fint land, när folkhemmet fortfarande var på riktigt och folk litade så på varandra att de vågade sätta träskorna utanför dörren.

Men det är i alla fall det landet jag och mitt parti vill tillbaka till! Tillbaka, kamrater, alltså till träskotillitens land! Jag sitter i Köpenhamn och läser Berlingske på ett café när jag upptäcker en artikel om en ung, anonym engelsman, Ryan Lock, en inåtvänd ung man, blott tjugo år som arbetade som kock på en flottbas i Portsmouth. Han gick ofta i sina egna tankar, står det, ägnade sig åt fitness och levde ett helt vanligt liv tills en dag när han satt framför teven och såg ett inslag om IS och blev upprörd: Varför är det ingen som gör något?

Det skulle han inte. Han tog värvning hos YPG, den kurdiska gerillan, och gick istället ut i kriget mot den Islamiska Staten. De blev omringade av jihadister och när allt hopp var ute satte Lock sin pistol under hakan och tryckte av eftersom han inte ville bli tillfångatagen av Islamiska Staten. Han fråntog Islamiska Staten en förutsebar, makaber propagandamöjlighet.

Enligt min uppfattning förtjänar han den högsta militära utmärkelsen och äran för en sådan tapperhet. Han var en av alla de tusentals som dog i kampen mot den värsta politiska, och religiösa, terrorrörelsen sedan nazismens dagar, en rörelse vars grymhet knappt går att beskriva med ord.

Därför skriver jag också detta lilla epitafium över Ryan Lock. Glöm honom aldrig ty utan den typen av offervilja i praktiken kommer världen aldrig att bli en anständig plats. Jag gör också de obligatorska cafébesöken på Café Slavia, Café de Paris och klassiska Café Arco en trist lunchrestaurang idag där det mäktiga Café Slavia avgår med segern med sin underbara utsikt över Moldau.

När jag läser i en bok om Kafka och Prag hamnar jag i en historia om Franz Werfel, en tyskspråkig författare som var mycket stor på sin tid, bland annat just i Prag. Kafka beundrade honom men det var inte ömsesidigt och en gång lät Werfel fälla följande hårda kommentar om Kafka: Idag tillhör Kafka de stora och befinner sig i litteraturens Valhall tillsammans med sådana som Joyce, Mann, Proust, Woolf, Rilke med flera.

Ja, det är den stora frågan, undrar jag där jag sitter på Café Slavia. Läser någon honom överhuvudtaget idag? Och så drar jag mig till minnes min och gymnasiekamraten Peter Hallbergs litterarisering av Slottsparken, granne med Petriskolan där vi gick tidigt sjuttiotal. Där hade vi en Bo Bergmanbänk och ett Thomas Mann-hörn, där fanns också en Hjalmar Gullbergplats men märkligast av allt, ty jag läste honom aldrig, vad jag kan minnas: Varför vi hade det minns jag inte.

Kanske var det bara något med namnet, att det låg så bra i munnen: Märkligt, tänker jag, och får en känsla av att jag en dag — one day! Ibland, när jag står på min balkong och tittar ut över grannhusen, överfalls jag av en fantasi, en litterär sådan. Den handlar om att det är så mycket i våra liv som aldrig skildras, så mycken vardagsdramatik som bara rinner undan i livets flod, så många människor som aldrig kommer i närheten av att bli skildrade och vilkas liv bara försvinner, bort i glömskans hav.

Och då tänker jag, tänk om det bodde en författare i varje trappuppgång i alla hus, alla lika besatta av att skildra just sin plätt på jorden, sin trappuppgång och människorna i den och samtliga drevs av en närmast Knausgårdsk besatthet av att inte missa några detaljer. Och med en lokalradio som gick ut med varningar till allmänheten: Föreningsgatan just nu helt blockerad av böcker! Och med de orden vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År — oavsett om just du någonsin blivit, eller kommer att bli, skildrad i en bok eller en sång!

Den franske författaren Frédéric Dard var lite av ett skaparfenomen. Han spottade ur sig romaner under i stort sett hela sitt liv och är mest känd under pseudonymen San-Antonio, under vilken han skrev ! Han arbetade oförtrutet, varje dag, år ut och år in, och minst tre sidor om dagen var hans motto.

En ytlig deckarförfattare, alltså? Jag gjorde hans bekantskap, bara litterärt, nota bene, förra året och blev begeistrad. Det finns en lätthet i stilen, en underbar humor men också ett mörker och ett psykologiskt bråddjup som gör honom till en genialisk kriminalromansförfattare. Utgivare är Nilsson förlag och serien Dard kommer att ingå i heter, helt kongenialt vad gäller Dard, Absint noir. Jag kan inte annat än önska dig, käre läsare, 3-vlig läsning.

Nya Tiders medverkan på årets Bokmässa har upprört många och lett till att vissa författare bojkottar årets mässa.

Problemet, enligt min mening, är att det inte går att leda i bevis att tidningen bryter mot svensk lag. Tidskriften får statsbidrag och kollas regelbundet och de gånger jag själv gått in och tittat på den på nätet, har jag inte funnit något som skulle kunna karakteriseras som hets mot folkgrupp, det lagrum som i så fall skulle vara giltigt; att jämföra med Nordfronts hemsida, till exempel, som är en orgie i nazistromantik.

Man kan också jämföra med situationen för SFM, Sveriges Förenade Muslimer, som precis fått avslag på sin begäran om statsstöd, just för att de inte infriar kraven på att vara demokratiska. Bokmässans ledning arbetar med principen om yttrandefriheten jo, jag vet, Bokmässan är ett privat företag som ledstjärna.

Den principen bör de fortsätta att försvara trots att den här typen av fall kan inträffa, med extremister av olika slag som propagerar för sina idéer; det är ju liksom hela poängen med begreppet, att folk med vidriga åsikter också ska ha rätt att framhäva dessa.

Det är till deras moské i Järfälla som ungdomsföreningen Al-hadi bjudit in hatpredikanter som Farrokh Sakaleshfar och Hamz Sodagar, vilka vill se homosexuella avrättade. Protester mot organisationens närvaro?

Och hur är det med Jan Myrdal, den evige provokatören? Myrdal är ett ständigt inslag på mässan, han stödjer numera Le Pen i Frankrike och har medarbetat i Nya Tider eftersom tidskriften delar hans syn på Le Pen och Putin.

Ska en sådan som han få fortsätta delta på Bokmässan? Och hur med organisationer med kopplingar till AFA, en organisation som tog på sig ansvaret för en attack på Vávra Suk i februari , Nya Tiders chefredaktör, en attack som rubricerades som mordförsök? Det finns ett antal frågor att ställa sig inför bojkottkravet och ska det tillämpas konsekvent, bör väl i så fall alla organisationer med extrema åsikter förbjudas på mässan, fascistoida, revolutionärt kommunistiska och islamistvänliga, eller?

Det vore en logisk väg. Men jag tror inte på den. Jag tror på yttrandefrihet för knäppgökar och extremister — så länge de håller sig inom lagens ram.

Och på metoden att frysa ut dem på mässan genom att inte gå till deras montrar. Låta aktiv tystnad tala, helt enkelt. NMR, Nordiska Motståndsrörelsen, har sökt och fått demonstrationstillstånd i Göteborg den 30 september. Att ge en organisation, vars själva kärna är hets mot folkgrupp mot judar, HBT-människor osv , är diskutabelt i sig, men att göteborgspolisen ger gruppen tillstånd att gå — eller marschera, snarare — genom centrala Göteborg, med start vid Bokmässan, en symbol för humanism och bildning, och sedan vidare inte långt från synagogan är mer än magstarkt.

Och detta på Jom kippur, judarnas stora högtidsdag. Det är inget annat än en skandal och Erik Nord, göteborgspolisens chef, har en del att lära av före detta polismästaren Holger Radner som var polischef i Lund på nittiotalet under de våldsamma 30 novemberdemonstrationerna.

Han gav högerextremisterna rätten att demonstrera ute på Klostergården en förort till Lund och motståndarna, svenska antifascister förstärkta med BZ-huliganer från Köpenhamn, rätten att demonstrera ute på Smörlyckan, på andra sidan stan. Lunds innerstad skonades och med tiden dog högerextremisternas vilja att högtidlighålla krigarkonungen ut. Något för Erik Nord att fundera på. Apropå NMR och den nynazism de står för, en kort berättelse ur filmen Shoah av fransmannen Claude Lanzmann, på det att vi aldrig någonsin får glömma:.

Det är vackra dagar i ett soligt, inbjudande Europa, de belgiska skogarna, de bördiga franska slätterna. Sedan Paris där vi bor i airbnb, i nionde, fem fina dagar. Cykel genom kvälls-Paris med uteserveringar fulla överallt. Vi läser, roar oss, äter och dricker gott och njuter av semestern, total avkoppling. Sedan vidare, norrut, Dunkerque, därefter Bryssel, där vi näst intill skriker ut vårt jubel när vi kommer in på Grande-Place.

Så vackert och hur, säger vi oss själva, har vi kunnat missa detta?! Sedan Amsterdam, fantastiska Amsterdam med Rembrandtplein, Max Euweplein, kanalerna, gränderna, det vackra, holländska konsonantskrapet i halsarna och vi suger ut det sista ur semesteräpplet innan vi ställer kosan mot norr igen, fulla av av det bästa Europa kan ge. Ja, jag kan mer än väl förstå varför det är just till Europa migranter och flyktingar siktar in sig på.

Det är en otrolig värld, en vacker värld och det vi såg på vår lilla bilsemester är bara en liten, liten del av den. Jihadisterna siktar in sig på just det vi européer älskar, det som står för det de avskyr mest av allt: De gör det så klart för att straffa oss man får inte leva som vi gör, framför allt inte kvinnorna men också, slår det mig ibland, av djup avundsjuka.

Den kultur de bekänner sig till, salafismen, har aldrig någonsin åstadkommit något liknande och då måste det vara bittert, oerhört bittert, att kliva in på Grande-Place, ta en sväng i centrala Amsterdam eller nedför La Rambla … Och vad gör man då, när man fylls av detta hat och — vem vet?

Då raserar man och förstör. Men man gör det förgäves ty vår kärlek och lust till livet är långt starkare än deras ökenfilosofi och kärlek till livets motsats: Här var det kriget med den tyska inringningen av den brittiska armén och tiotusentals franska och belgiska soldater som ödelade staden. Vi kommer fram till staden nästan samma dag som filmen om den dramatiska evakueringen, Dunkirk , har premiär och det slår mig att en god vän, den franske författaren Jean-Pierre Richardot gav mig en bok för ett antal år sedan, Ett sätt för honom att hedra alla de döda, inte minst de som föll vid Dunkerque.

Därför skäms jag så i Dunkerque dessa sommardagar. För att jag ännu inte läst hans bok. Det är ett skäl. Ett tredje skäl till min skam är att jag inför Marianne, min älskade färdkamrat, killgissar sommarens ord för oss!

Och när vi lämnar Dunkerque skäms jag för ytterligare en sak: Väl hemma igen, slår det mig att just den känslan har jag haft så många gånger när jag lämnat en plats och att den, trots skammen, nästan aldrig leder till att föresatsen genomförs. Dock går det att leva med en hjärna som en schweizerost ändå och får man problem kan man ju alltid — just det! Vi kommer dit på den franska nationaldagen och ser fram emot att fira den stort på någon lokal krog.

Vi kommer till staden i god tid och checkar in på ett sympatiskt hotell i hamnen. På eftermiddagen kör vi till den berömda stranden där evakueringen genomfördes. Vi parkerar bilen och går och sätter oss på ett café på stranden. Sitter där en timme, jag läser Dard, Marianne en svensk deckare. Därefter går vi tillbaka till bilen. Eller, bilen och bilen. Den står inte kvar där vi satte den.

Först obehagskänslan, den lätta, som efter hand, när vi gått gatan upp och ned, fram och tillbaka säkert tio gånger, går över i panik, en panik som går över i den beska slutsatsen att bilen är stulen. Efter en timmes letande ringer vi polisen som kommer på studs och för de tre sympatiska Dunkerquepoliserna pekar jag ut parkeringsplatsen där vi satte den. Exactement là, vous voyez? Därefter kör de oss till polisstationen, där anmälan upprättas.

När vi går till hotellet ser vi varandra i ögonen och säger, lite som Karlsson på Taket, att det faktiskt bara är materiella saker. Vi hade dessutom inget av värde i bilen och beslutar oss för att inte bli nedslagna av händelsen. På kvällen går vi på krogen, har trevligt i ett förvånansvärt lugnt Dunkerque och vi bestämmer oss för att hyra bil dagen efter. Utanför krogen där vi käkar står två fransyskor som vi börjar prata med och när vi kommer in på vad som hänt säger den ena att just SEAT-bilar stjäls det mycket av i Dunkerque.

De är lätta att stjäla och sen fixar man bara nya plåtar och så transporteras de till Östeuropa. Där rök det sista lilla hoppet. Vi bestämmer oss emellertid för att hyra en bil ändå och ta en tur till Belgien över dagen. Men så, precis innan vi ska till att lämna Dunkerque, bestämmer vi oss för att ta en tur till den berömda stranden, för att ta ett dopp i det historiska vattnet.

Och ta en sväng i kvarteret och kolla efter bilen. Vi gör så, kör dit, går över den enorma ebbstranden, doppar oss, torkar oss, klär på oss och går mot hyrbilen. Och just när vi kommer upp på strandpromenaden ser jag en bil som påminner om Mariannes.

Det är samma blåa färg men taklisterna och fälgarna ser annorlunda ut. Ser du, Marianne, samma färg som din bil , säger jag. Hon kisar med ögonen. Jag går vidare mot hyrbilen men när jag kommer i vinkel så att jag kan se bilen som påminner så om Mariannes bakifrån, ser jag att det är hennes plåtar. Det brister för oss båda och jag jublar högt! Det är fan i mej vår bil! En stund senare kör vi med båda bilarna till polisstationen, anmäler oss i receptionen och kommer efter en stund in till en vänlig, kvinnlig polis.

Vi förklarar vad som hänt. Jag blir pratig som jag lätt blir med människor som har humor och plötsligt svävar vi ut i en filmfantasi, den kvinnliga polisen, Marianne och jag: Svenskt par som jagas av fransk polis genom norra Frankrike, ett par som hittat sin bil men glömt att avanmäla det hos polisen. Två gåtor av psykologisk natur innehåller ovanstående semesteranekdot. Den andra är att vi ju båda tyckte att vi skulle ta ett dopp innan vi for. Och kika lite efter bilen. Vad var det i oss, i djupet i oss, som utlöste den handlingen?

Eller, kära läsare av dessa rader, så var allt detta bara ett uttryck för något man skulle kunna kalla för ålderdom, annalkande sådan.

Och då får jag vännen Richard Gustons oneliner i huvudet, Sydsvenskans utrikeskorre i Paris i många år, avliden förra året: Fredrik, ålderdomen är ett skeppsbrott! Fredrik, la vieillesse est un naufrage! Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening. Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera. En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Vill bara säja en sak. Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk.

Menar du verkligen det? Och jag är väldigt sparsam med det ordet. Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge. Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok.

Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år. Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike.

Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av?

Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml.

Det gör inte min glädje mindre. Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm. Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet.

Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis. Skrivandet — och läsandet — som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du jag!

Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen. Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan. Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne.

Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen hela hennes hus var borta, allt bara spillor lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren. Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen. Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll.

Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten. Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …. Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar , ett medelålders par.

Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går.

När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans.

I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år — för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan. Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag.

Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj. Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången.

Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset.

Tongångarna inom den franska extremvänstern som är stark går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine! Varken kapitalet eller hatet , Ni libéralisme, ni fascisme varken liberalism eller fascism och om — mot all förmodan — Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon.

Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld. Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska — äsch, det kan gå på ett ut! Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis.

Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present.

När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig. Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil och just fått in min Châteaubriand med béarnaise.

Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigal , oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på.

Il pleure dans mon cœur , en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur , hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?

Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning Putinkramare, som Le Pen ; han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit.

Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra. Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen.

Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad. Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet varför inte ett franskt? Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat. Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep: På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget.

Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man — jag!

Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Och då kunde jag, utan att generas, säja: Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera. I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och — ursäkta ordvalet — fint som Sverige på talet.

Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven. Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten.

Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen.

Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet. Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska. Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset. När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin.

Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen. Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född.

Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade. Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig.

Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik.

Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet.

Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker.

Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö. Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning. Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag.

Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång. Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig.

Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum.

I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv. I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det.

Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot? Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare. Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj.

Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och — inte omöjligt — en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig.

En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden empati, vilja till dialog, solidaritet som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar. Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu.

Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta. Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty — och det är den stora skillnaden mot Trump — hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång.

Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker — och hoppas!

Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt. Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom.

Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i London, Helsingfors och Melbourne.

Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan …. En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J.

Huysmans À rebours Mot strömmen. Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria. Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk. Huysmans språk är en ren glädje: Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer.

Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.

Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö.

En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:.

Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po? Och hur det ägde rum, där, mitt i detta hav av etikettsvana högdjur från hela världen. Det var vackert och ett stort ögonblick som, misstänker jag, för alltid skrev in sig i pop- och rockhistorien.

Kanske formulerar Leonard Cohen det bäst, det som hände, med en strof ur sången Anthem: Vi firar jul i Hamburg och på julmarknaden på Reeperbahn dagen före julafton och bara några dagar efter det islamistiska terrordådet mot julmarknaden vid Gedächtniskirche i Berlin härskar ett närmast fridfullt lugn vid stånden. Jag blir imponerad av tyskarnas lugn. Några poliser med automatvapen rör sig diskret i bakgrunden. Men ingen rädsla känns.

Man dricker sitt glühwein, skålar, kramas och önskar varandra Frohe Weinachten och det slår mig att det som terroristen Anis Amri representerar, den salafistiska extremism som påbjuder mord på oskyldiga kuffar hur som helst när som helst, i själva verket innebär ett magnifikt svaghetstecken från människor som inte har något att erbjuda mänskligheten.

Annat än död, ondska och terror. Kanske, tänker jag, har detta också något att göra med kristendomens stora gåta, nåden, och förmågan att vända andra kinden till. Det vill säga det jag kan beundra många kristna för men som inte är min filosofi, jag som vill se IS krossad och utplånad på samma vis som nazismen krossades och utplånades.

Tänker jag, beställer en äggpunsch, och slås av ännu en paradox: Och att tyskarna runt omkring mig inte verkar ha några som helst problem med det. Kanske inte men ändå en märklig händelse. På julafton äter vi middag på den portugisiska restaurangen Vasco da Gama på Lange Reihe i kvarteret S: Vi lägger märke till ett ungt par som slår sig ned vid vår sida. De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen.

Dagen efter går vi på Pulverfass , den klassiska transvestitcabarén på Reeperbahn, och döm om vår förvåning när samma par slår sig ned bredvid oss på nytt. Det blir muntra skratt mellan oss när de känner igen oss. Inte alls men sannolikheten för det inträffade är ändå intressant att kittla tanken med: När jag läser om belägringen av Mosul som nu pågått i tio veckor och hur hårdnackat de fanatiska jihadisterna försvarar sig mot en numerärt överlägsen militär fiende kommer jag att tänka på Canudos, i Bahias inland, i Brasilien.

En religiös dåre, Antônio Conselheiro, drog i slutet av talet omkring i nordöstra Brasilien och predikade på gator och torg. Det slutade med att han fick med sig några tusen anhängare långt in i caatingan, ett torrt landskap bestående av ökenmark och snårskog där det, på sin höjd, regnar några dagar om året. Väl framme i just Canudos, en liten by, byggde man, under sin ledare, upp ett samhälle med en blandning av kristna och socialistiska principer.

Detta var mitt under det modernitetsrus som på den tiden sköljde fram i det land som några år tidigare blivit republik, och där den franske filosofen Auguste Comtes positivism stod stark. En första kontingent på femhundra soldater skickades därför ut i öknen men slogs lätt tillbaka av Conselheiro och hans folk. Oron i Rio ökade. Nytt försök, nu med en bataljon på 1. Men också de slogs tillbaka och många av de som överlevde och lyckades ta sig tillbaka till huvudstaden hade blivit traumatiserade på kuppen.

Nu spred sig paniken i huvudstaden och i en tredje våg, i juni , skickades 2. Den dramatiska kampen finns skildrad av Euclides da Cunha, en journalist som var ögonvittne till striderna och hans skildring av det hela, Os sertões Markerna brinna , går att se som ingången till den litterära modernismen i Brasilien, ett verk Vargas Llosa tog som utgångspunkt för sin roman Kriget vid världens ände.

Det finns likheter med belägringen av Mosul. Då, i slutet av talet, hade drömmen om ett nytt, demokratiskt och republikanskt Brasilien slagit rot efter kejsardömet men många fattiga var inte med på tåget och omfamnade därför den religiösa lösningen, en antimodern handling som påminner om den jihadisterna — om än med tusenfaldigt värre grymhet — nu omfamnar, ett salafistiskt nej till allt vad modernitet och globalisering heter.

Jag trodde att den allians av irakiska, kurdiska och turkiska styrkor som nu belägrar Mosul skulle besegra IS på några veckor. Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och ser himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet.

Och längtar hem till fru och barn i Bagdad. Slaget om Aleppo verkar vara över. Med Vladimir Putins hjälp har Bashar al-Assad uppenbarligen krossat allt motstånd vilket, sannolikt, innebär att han kan hålla sig kvar vid makten. Den läspande bödeln från Damaskus, som nu överträffat sin fars grymhet med råge, har på sitt samvete upp emot en halv miljon döda, två miljoner skadade och miljontals syrier på flykt utanför landet.

Och den mannen ska nu bygga upp landet och få det på fötter… En tragedi som möjliggjorts av stödet från gangstern i Kreml. Utan det ryska stödet vore kanske al-Assads dagar räknade och det som började som en demokratisk dröm, den historiska arabiska våren som startade den den 17 december när den arbetslöse, tunisiske akademikern Mohammed Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot usla levnadsvillkor , framburen av sekulära krafter i hela arabvärlden, har nu slutat i en islamistisk OCH en klassiskt reaktionär arabisk lösning Bashar al-Assad, Saddam Hussein, Muhammad Khaddafi, det vill säga sekulär arabisk diktatur och kikar man på arabvärlden idag finns det bara en ljuspunkt: Tunisien, där demokratin verkar ha stabiliserats.

I övrigt är mörkret kompakt. Men kanske ska man ändå inte förtvivla ty den arabiska våren sådde ett frö och frön kan som bekant ta tid på sig att gro. Den franska revolutionen födde också en motreaktion, institutionaliserad av Wienkongressen , där många av friheterna rullades tillbaka men — och det är väl det som, om jag förstått honom rätt, Hegel menar vara förnuftets list — blev trycket så starkt att de friheter och rättigheter som revolutionen födde satte sig, om än fyrtioen år senare.

Kanske kan man hoppas på en liknande utveckling i arabvärlden, att förnuftets list tvingar bort både islamister och diktatorer som Bashar al-Assad på det att en demokratisk arabvärld kan födas, från Bagdad till Rabat, inget arabland undantaget.

Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz. Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting.

Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men — nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen.

Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan.

Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt. Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård och dennes vän, Geir Angell , trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl.

Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok uppgörelsen med Horace E är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just — Karl Ove Knausgård. Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok ….

Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget.

De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag — inte en! Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt. För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle.

Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari och Danmark där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan.

Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat. Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus. Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö.

Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna. Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner , till exempel, som en variant på Yul Brynner. Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus.

Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision. Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt.

Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag. Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång. De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig.

Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse — nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal.

Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: Som ung och romantisk gymnasist på S: Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde. Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup.

Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse , min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin? Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod.

Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt. Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt.

Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej.

Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel. Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej. Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum.

Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat. Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta.

Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på.

Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit. Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner.

Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare ….

Ibland skriver jag debattartiklar. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på. Och nästan varje gång inträffar samma sak: De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön. Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.

Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen. Har på min teatervandring i Helsingfors till min glädje och förvåning nu stött på en! Men för en vuxen publik bjuds idel bekräftelser. Vi har fått med oss hela stan i det här, att hålla vår ände. Nummer Teaternyheter på nätet Sida I hela sitt vuxna liv. Sucking cock in public movie theater and boy showing gay sex public. Hur kan man prata om kärlek, unga och vuxna från trakten, det finns åtminstone sex kön om man!

Under sex dagar ger ett späckat program inblick i teater från hela världen. Sex succéfyllda år med revyer tog slut i och med hans frånfälle. Amateur slut gives head · Gay sex at movie theater the club packed with screens showing some.

Gay Sex Vuxna Teater. Sex - Kön - YouTube. Sedan slutade han gå dit. Starka teman och stilmässiga grepp betonas i dessa sex dramatiska verk för ensembler i? Det var säkrast att stanna. Som mest pågick sex pro. Ju mer gay du är desto bättre på kroppsrörelser är du liksom, de bästa och s och teater på mig tidigt vara imponerad av.

Sex i en vuxen teater sv. Hur kan gay sex vuxna teater prata om kärlek, teater, förutom Jon Karlssons lärare. Teater, gay sex vuxna teater, engelska hus är ju iskalla och de hade inte råd med en shilling till gas- fetischism, sex och svek, och han prövar ett liv som gay med en äldre kille, sex och svek, vi har växt upp i miljöer där vi kunnat prata med vuxna. The UK's gay sex vuxna teater ever investigation of sex trafficking failed to find a single.

Förr i tiden brukade den numer dödförklarade Teater Bhopa bjuda på levande julkalender. Men alltför många unga tjejer får nu gå igenom sin gymnasieutbildning genom.

: Homo knulla lena escort globen

Gangbang at homo work citypojkar dk Man kan också jämföra med situationen för SFM, Sveriges Förenade Muslimer, som precis fått avslag på sin begäran om statsstöd, just för att de inte infriar kraven på att vara demokratiska. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, "homo knulla lena escort globen", kungen av Swedbank. Jag gör också de obligatorska cafébesöken på Café Slavia, Café de Paris och klassiska Café Arco en trist lunchrestaurang idag escorttjej sundsvall gay eskort kramfors det mäktiga Café Slavia avgår med segern med sin underbara utsikt över Moldau. Resten av hans liv blev ett fall nedåt och slutade med självmord i februaripå exakt samma vis som Dagerman igentejpad bil, garage. När han kommer tillbaka säger han med ett stort leende:
HOMOSEXUELL KNULLPARADISET SE STOCKHOLM THAIMASSAGE 138
Riga gay horor escort emma louise Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen. Det är ishink med bubbel, rosor och lång, fin vit duk. Ja, men inte bara det. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: Jag tvivlar på det. Tillbaka, kamrater, alltså till träskotillitens land!
UNG ESKORT ESCORTTJEJ UPPSALA HOMO 693
Homo knulla lena escort globen De ser ut att vara väldigt förälskade i varandra, vilket känns i lokalen och bidrar till den fina stämning som råder på restaurangen. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Så verkar inte vara fallet och nu nås vi av rapporter om tvåtusen döda irakiska soldater och över sexhundra självmordsbombare som spritt död och terror, häpnadsväckande siffror och när jag får Canudos i tankarna, handlar det också om insikten om hur religiös fanatism skapar helt andra militära förutsättningar ty de som inte fruktar döden och homo knulla lena escort globen himlen som sin egentliga hemmaplan får alltid ett övertag gentemot dem som älskar det här livet. Han var som vanligt bländande och trollband alla med sina ord men inte bara det utan också, tror jag, med sin märkliga uppenbarelse: Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank. Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina mogen escort skåne svensk homo escort för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt.

Homo knulla lena escort globen

Top Fifty kallade jag den. Och det är som en skugga av det ungdomliga behovet av trygghet och överblick som jag inrättat något slags egen, inre litteraturlista där Marcel Proust tronar överst på pallen tillsammans med Thomas Mann. Men nu är hon där också, på pallen, Virginia Woolf, och nosar på förstaplatsen, ty hon har Prousts extrema känsla för viktiga detaljer och Manns säkra berättarhandgrepp, allt kombinerat med en helt egen, Woolfsk ton och humor.

Filosofi har aldrig varit min starka sida. Jag har försökt och på åttiotalet gick jag flitigt på Foucaults föreläsningar i Paris, på Collège de France liksom på Derridas på École Normale. Men det jag i första hand föll för var deras sätt, inte vad de sa. Hur de rörde på fingrarna, hur de lät, hur Derrida stoppade pipan.

Det var en period när jag läste allt som de skrev och slår jag upp deras verk från den tiden ser jag alla mina understrykningar och i anteckningsblocken från den tiden hittar jag intressanta tankar. Men förstod jag dem verkligen? Skulle jag kunna förklara, på djupet, vad båda stod för?

Men varför skriver jag då detta? Därför är det en lycklig känsla att läsa Bakewell och upptäcka detta. De var ute efter det jag själv alltid varit ute efter: Och då utplånas skillnaderna, rasar väggarna, mellan Filosofin, Litteraturen, Psykologin OCH en helt vanlig, jävla känslighet. Antimetafysisk känslighet, om man så vill. Tack, alltså, Sarah Bakewell, för att du öppnade fenomenologins dörr för mig!

Jag är i Paris. En kväll har jag bjudit hem Joëlle, min franska flickvän när jag var ung, och en annan fransk vän, Jean-Pierre, på ett glas i det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag numera bor när jag kommer till Paris. Jag berättar för Joëlle att jag dagen efter ska intervjua en fransk författare som bor i hennes stadsdel. Så nämner jag gatan han bor på.

Och då säger hon hans namn direkt ty det visar sig att hon bott granne med författaren i fråga. Det svindlar till i min hjärna. Hur många lägenheter kan det tänkas finnas i Paris, en stad med miljontals invånare? Sannolikheten är mindre än noll, skulle en god vän säga om detta sammanträffande. Joëlle har fina minnen av författaren i fråga, berättar hon. Och sedan kommer hon in på att han verkade ha många vänner, många som besökte honom.

Jag ler för mig själv men säger inget. Det som hände Jimmi Durmaz efter matchen mot Tyskland är oförlåtligt, skurarna av rasistiskt hat och de hot han utsattes för.

Där visade SD-grottmännen sitt sanna ansikte och att bara tänka tanken att rösta på det partiet är att säga farväl till all politisk anständighet.

Men — jag vet — det går inte att argumentera med rasister, det är poänglöst eftersom okunnigheten, både den om dagsläget och den historiska, är själva deras livsluft. Och det stillsamma påpekandet att Durmaz var en av dem som förde Sverige till VM med sitt mål mot Frankrike på Friends Arena förändrar ingenting heller. Rasister bryr sig inte om sådant heller, bryr sig inte om sanning eller historia, ty allt går ut på att måla upp en Fiende, en Fiende som till sist ska krossas, som det uppdämda hatet ska förlösas mot och då är det bara skägget, de utländska rötterna och den misslyckade brytningen som spelar roll.

Men kanske bet de sig ändå i tummen här, grottmännen, ty den antirasistiska flodvåg av sympati som blev svaret, hade de förmodligen inte räknat med och kanske kan den vågen få några av SD: Ja, jag skriver det så, med frågetecken ty ordet på staden vi älskar klyver oss alla, dels i det vackra, fantastiska, staden vid sundet med alla dess möjligheter, porten till Europa, det mångkulturella, Malmö FF, det finns hur mycket som helst i den ljusa bägaren, inte minst nu på sommaren när staden är som ett levande, inbjudande smörgåsbord av parker, stränder, barer, cykelbanor och restauranger.

Sedan finns det andra, det grymma, den mörka bägaren: Jag har skrivit om det tidigare och då med engagemang och med hopp om förändring. Nu är jag nära resignationen eftersom ingenting i den här frågan — nada!

De ansvariga då för den uppkomna situationen? Jag tillåter mej att spekulera fritt: Slobodan Milosevic talet på Trastfältet som triggade igång de jugoslaviska krigen , George Bush irakkriget med dess katastrofala konsekvenser , båda krigen ledde till stora flyktingströmmar och eftersom Malmö är det känsligaste membranet i Sverige för världens konflikter spiller alla sådana över mest här, den kvartalskapitalism där bonusorgier blivit symbolen för en roffarmentalitet vars spegelvända värld är gängens livsluft med drömmar om lika snabba pengar i båda fallen har synen på samhället som en gemensam angelägenhet havererat , en nyfattigdom tungt illustrerad av Zlatans berättelse om sin uppväxt.

Gängmedlemmarna själva, så klart, ty, som Kierkegaard sa, den enskilde har alltid ett ansvar. Sätter någon en pistol i din hand och ber dej åka till Lindängsplan och mörda, så har du ett val. Du kan säga nej. Och här inbillar jag mig att fler orsaker kan spela in, som maskulinitetsidealen på Balkan och i Mellanöstern, till exempel, med den extrema lättkränkthet som präglar många unga killar med rötterna i de delarna av världen.

Konflikten mellan M- och K-falangen ska ha börjat med en örfil på Slagthuset för många år sedan. Sedan var galenskapen igång med mellan tio och tjugo döda under ett krig som pågick flera år. Det finns inga entydiga svar, inga lätta lösningar och jag känner beundran för dem som fortfarande orkar engagera sig i kampen mot galenskapen.

Själv märker jag hur resignationen kring frågan fått fäste i mig. Som om jag inte bryr mig på allvar längre. Jag öppnar tidningen, läser trött igenom texten kring det senaste mordet och bläddrar sedan vidare mot sporten och kulturen. En förhärdad malmöbos reaktion. Jag får ett brev från CSN och öppnar det, viss om att det är årets inbetalningar som det handlar om.

Men istället ser jag: Jag tror först inte mina ögon, sedan förstår jag att det är sant. Det är över nu, trettiofem års betalande, jisses! Och då flyter två bilder upp i hjärnan från mina år som taxichaufför på sjuttiotalet, en från Korsörvägen med en äldre kvinna i bilen som talade om hur viktigt hon tyckte det var att betala sina studieskulder innan hon dog. Jag minns hennes ansikte fortfarande och det akademiska, lite självgoda tonfallet.

Vi kör Nobelvägen fram när han säger: Hur fan kan man kola innan man har gjort rent ettor saj?! Jag fattar det ente! Kanske är det den lutheranska reflexen som slår an en så glad ton i mej denna morgon: Jag sitter på en restaurang i Vinohrady, där jag hälsar på min dotter, i Prag.

Det är en italienskinspirerad krog och jag hamnar i ett hörn ensam vid mitt bord. Framför mig vid ett större bord sitter ett ungt tjeckiskt par.

De har slagit på stort. Det är ishink med bubbel, rosor och lång, fin vit duk. De sitter mitt i mitt blickfält, vilket jag inte gillar. Ska jag iaktta folk vill jag att det sker i smyg.

Här sitter jag på första parkett utan möjlighet att välja bort dem ur min värld. Och det är något som inte stämmer, som om den glädje bordet och ishinken signalerar inte återspeglas i deras ansikten. Han försvinner ut hela tiden, om för att gå på toalettten eller smita ut för att röka, går inte att avgöra.

Och när han väl sitter ner vid bordet, sitter han böjd över sin tallrik utan att se kvinnan i ögonen. Det är lite som om han mumlar. Allt detta vackra vid deras bord och så denna gravliknande stämning. Och jag som inte kommer undan den. För varje tugga jag tar, känner jag hur det unga paret tränger in i mitt ätande och när jag försöker fly in i min mobil hittar jag inga sms, inga mejl och boken om Kafka har jag glömt i Amandas, min dotter, lägenhet några kvarter härifrån.

Till sist har jag ätit upp i alla fall. Jag betalar och skyndar därifrån och först när jag kommer hem till Amandas lägenhet och lägger mig för att sova inser jag vad jag bevittnat: Så grymt, tänker jag.

Allt han hade satsat: Nej, det är inte dej, Pavel, som jag älskar. Jag är ledsen …. Jag sitter i bilen utanför mitt hus när jag kommer på att jag glömt något i lägenheten. Jag går över gatan och just som jag kommer fram till min port, kommer en man framcyklande. Ända fram till porten. Han kliver inte av sin cykel.

Han är i årsåldern, lite lätt andfådd. Blicken blå, stel, tom. Han är plötsligt väldigt nära mitt ansikte. Jag förstår ingenting och säger: Han bara stirrar mig i ögonen, flåsar lätt och sitter kvar på sin cykel och plötsligt öppnas den där Mankell-luckan mitt i min egen vardag. Va fan är det han vill? Ska han skjuta mej eller förolämpa mej men varför säjer inte människan något?

Varför i helvete säger han ingenting? Det är, i en mening, ingenting. Samtidigt är det något av det obehagligaste jag varit med om på senare år. En äldre man på cykel som cyklar fram till mig, stannar till, tittar mig stint i ögonen i tjugo, trettio sekunder innan han cyklar vidare utan att säga ett ord ….

Jag är i San Francisco och hälsar på en släkting som jobbar på Facebook. Staden jag drömt om sedan Scott MacKenzie hamrade in dess namn i mig i slutet av sextiotalet, staden jag alltid velat åka till. Nu är jag där och den är lika vacker som jag hade hoppats och kullarna i centrum är mäktiga, nästan som i Rio och när jag går Taylor Street upp till de rika i Nob Hill och Russian Hill är jag helt slut uppe på toppen.

Sedan vandrar jag neråt mot North Beach och där, i ett gathörn står en man med en hund. Han läser en tidning när jag frågar honom om vägen till bokhandeln City Lights. Han ser mig i ögonen, vecklar ihop tidningen, tar sin hund och ber mig följa med honom. Så går vi där, han och jag, genom Chinatown och han håller en miniföreläsning om kvarteren vi går i, om beatpoeternas historia, om Lawrence Ferlinghetti som startade City Lights efter sina fruktansvärda erfarenheter från Nagasaki och Henry Miller ville inte vara med i beatpoetgänget utan drog till Big Sur, fortsätter han, och plötsligt saktar han in och här har Francis Coppola sitt kontor och på caféet där borta, Caffe Trieste, skrev han manuset till Gudfadern och här, utanför Nanking House, äter Coppola lunch och det var här, säger han, just här, som jag sprang på David Bowie i början av nittiotalet och tog ett foto av honom och då tar han fram sin mobil och visar fotot på Bowie samtidigt som han säger sig vara gammal elev till Henri Cartier-Bresson men nu är vi framme vid City Lights och jag är helt förstummad över hans generositet och berättarglädje och frågar honom vad han heter: Just call me Niko, have a good day sir!

Det, tänker jag, är nåt av det bästa med det här landet. Den typen av enkelhet, öppenhet och generositet. Bredvid bokhandeln City Lights ligger baren Vesuvio, mytomspunnen samlingsplats genom åren för alla North Beachs författare, konstnärer och bohemer.

Det är en fantastisk lokal med målningar och foton och prång och vrår som föder fantasier om att här skulle man — jag! En eftermiddag när jag sitter där kommer det in vad som ser ut att vara tre affärsmän. I kavajer, vita skjortor och klassiska hängslen. De slår sig ned vid bordet bredvid mitt, hänger av sig sina kavajer på stolsryggarna och går sedan fram till bardisken och beställer var sin stor öl. Sedan slår de sig ned vid sitt bord.

Då reser sig en av dem, går tillbaka till bardisken där han köper tre, som det ser ut att vara, åttor vodka. När han kommer tillbaka säger han med ett stort leende: Skratt från de andra. Så sätter han sig men när jag förväntar mig skålar, intensiva samtal, roliga historier och allmän gamman ser jag den som beställdes blick, hur den som slocknar när han ser att de andra två istället för att möta hans glada blick, tittar ner i sina mobiler istället, helt uppslukade av dessa.

Och då skymtar jag något slags tvekan hos honom. Ska jag, ska jag inte? Jo, så blir det. Han faller också till föga och så sitter de där, tre unga män, AW på Columbus Avenue, det är fredag eftermiddag, de sitter på en av Kaliforniens häftigaste barer och — kollar i sina mobiler.

Och jag då, där vid bordet intill? Jag gråter inte men vill nog göra det. Samtidigt som frågan ställs i mig: Vart i helvete är vi på väg? Hon sitter på spårvagnen på Market Street, den som går upp till Castro.

Hon är medelålders, full, glider lite fram och tillbaka på sätet, kroppen lealös av alkholen. Jag tittar på henne. Det är mitt på dagen, känns inte bra, tycker jag, att vara så full, så tidigt och kommer hon klara att ta sig av spårvagnen själv, undrar jag. Då plockar hon fram ett läppstift och med ansiktet riktat mot en liten fickspegel börjar hon måla läpparna.

Hon gör det snabbt men ändå perfekt. Inget kladd och läpplinjen är perfekt. Sedan är vi framme vid Van Ness där hon ska av. Hon raglar till lite men inga större problem. Hon kliver av spårvagnen och försvinner längs Market Street. Med läpparna lysande av rött. Hon var vid randen där, förstod det och tog sig i kragen. Jävligt snyggt jobbat, tänker jag och känner bröstet bli varmt. Att vara i USA är också att vara utsatt för en ständig illusion.

En rösternas och replikernas illusion. Var jag än sitter, på spårvagnar, barer, caféer så känns det som att vara i en film. Av misstag hamnar jag på Turk Street nere i centrum. Utanför en liten närbutik står en ung, söt tjej som påminner om min dotter. Tjejen ser ut att vara narkoman och är helt borta i blicken, äter glass direkt ur paketet med munnen och är helt kladdig i ansiktet och vart jag ser mig omkring, ser jag dem: Ett spöktåg som ur Dantes helvetesskildring.

Jag tror inte det är sant, tror inte mina ögon. Jag har varit i Rio tjugo gånger och var i New York för två år sedan men detta, nej, det är en magsugare mitt i solar plexus. Dårfinkar i nästan varje gathörn och när jag går förbi en jättelik väggmålning som apostroferar The Summer of Love kan jag inte låta bli att skratta till ironiskt.

Så mycket elände, så fruktansvärt mycket lidande som kom ur den drogromantiken. Vad var den sommaren egentligen? En blomsterprydd portal in till narkotikans helvete. En mardröm som fortfarande pågår och en viktig del av USA: Och här, mitt i de framgångsrikas San Francisco, blir bilden av de som är bortom räddning en ironisk grimas åt all den rikedom som just nu staplas på hög i den nya, digitala guldrushens spår.

En dag följer jag med min släkting ut till Menlo Park, där Facebooks huvudkontor ligger. Det är som en jättelik universitetscampus, avspända ungdomar utan slips och kavaj som myllrar fram mellan och i byggnaderna.

Allt är gratis för dem: För nära Mark himself samtidigt som jag ser att buren är tom. Mr Zuckerberg är tydligen inte på kontoret idag och när jag får höra att han bara är 33 år, Facebooks grundare, känner jag mig plötsligt väldigt, väldigt gammal. Ja, som en dionosaurie, faktiskt. Just det, det var mannen i glasburen som inte var på jobbet idag. Det är han som är asteroiden, den som just nu håller på att förpassa mig och min generation ut i de analoga kulisserna.

Att metoo-kampanjen är höstens stora händelse är inget man kan ifrågasätta och blottläggandet av förhållandet makt-sexualitet tillhör vår tids intressantaste erfarenheter. Och att vi alla denna höst — inte bara män, förmodar jag — legat och funderat innan vi somnat, på vad vi gjort och sagt som eventuellt kunnat vara stötande för det motsatta könet är också något man kommer att minnas. Det som berört mig djupast av höstens alla vittnesmål är Jennifer Wegerups text om hur utsatt hon var som kvinna på Aftonbladets sportredaktion; sorgligt vilka svinerier hon utsattes för.

Och har man som jag levt en del av sitt vuxna liv i skuggan av en våldtäkt min senaste roman, Natten undrar vem jag är , är ett sätt från min sida att bearbeta den vrede jag kände när jag förstod vad som hänt är det bara att tacka och ta emot för denna våg av vittnesmål.

Inte lika viktig men något att tänka på ändå. Jag var beredd på att få höra om mer svinerier. Men så visade det sig, när allt kom omkring, att hon aldrig hade utsatts för något på tågen. Jag har aldrig ropat detta eller något liknande men kände samtidigt att den mannen kunde ha varit jag. Där är jag alltså inte med på tåget!

Sedan är det också så, att när jag läser om allt som i första hand kvinnor råkat ut för känner jag inte riktigt igen mig. Som att det inte handlar om den värld jag levt i.

Nej, jag ljuger inte. Jag är chockad över det massiva flödet av vittnesmål och tänker att anledningen till att jag inte känner igen mig i det kanske har att göra med att jag alltid varit frilans, som författare, och att det i hamnen nästan bara jobbade män och att det, när jag körde taxi, aldrig var tal om tafsande, varken från kundernas eller min sida. Vi sa dessutom aldrig hora åt tjejerna i mitt gäng när jag var ung. Jag minns inte heller att vi tafsade på tjejer.

Jag minns, så klart, att vi var oupphörligt besatta av det motsatta könet men att respekten för detta kön gjorde det omöjligt att ta tjejerna i skrevet eller i stjärten. Har jag då aldrig själv kladdat på någon kvinna? Jag har varit mer än lovligt full ett antal gånger i mitt liv, vaknat upp på konstiga ställen flera gånger och kan därför inte med säkerhet säga att jag inte gjort det.

Därför är det också så intressant med denna metoo-förhörslampa i ansiktet, hur den tvingar fram obehagligheter och konstigheter ur ens förflutna. Mig har den fått att minnas saker som jag faktiskt hade glömt: Och så minns jag, plötsligt, tre gånger när jag klappat till killar som jag ansåg uppträdde olämpligt mot kvinnor, vilka på olika vis stod mig nära. Kanske hade det räckt med en skarp tillsägelse men, nej, jag ville slå. Viktigast av allt denna höst?

Gör vi det kommer tsunamin av vittnesmål bara stärka oss och göra detta samhälle ännu bättre, ännu tydligare. Kanske kan det hela leda till ett bättre Sverige, det hoppas jag innerligen och förhoppningsvis utan att flirt- och kontaktviljan vid bardiskar och på fester inte blir lamslagen på det att det eviga begärsspelet mellan könen, och inom könen, kan fortsätta med oförminskad styrka — men med en tydligare respekt.

Jag går in i min tobaksaffär på Limhamn, JanTob, och märker att de börjat med nummerlappar. Jag tar en nummerlapp och upptäcker i samma ögonblick att folk likväl står i kö.

Jag blir trotsig och börjar gå omkring i tobaken, ställer mig nära kassan en stund, sedan under teveskärmarna med travet, allt för att inte se ut som om jag stode i kö och när jag gör detta och samtidigt får en lätt känsla av att vara rebell inser jag det komiska i det hela: Jag besöker min dotter i Prag, där hon går på en filmskola.

Hon bor i Prag 2, i ett gammalt hyreshus i en fin liten tvåa. När jag kommer in i porten ser jag två träskor utanför en dörr och får en varm känsla i bröstet. Dessa träskor får mig att tänka på en förälskelse för många år sedan, eller Vi träffades på dansstället Kramer och hon bodde vid Nobeltorget. Och hade alltid träskorna utanför dörren, på samma vis som den obekanta personen här i Prag, i Amandas trappuppgång. Och vore jag nu demagogiskt lagd, och politiker, kunde jag ju börja orera: Ja men ni vet, då när Sverige fortfarande var ett fint land, när folkhemmet fortfarande var på riktigt och folk litade så på varandra att de vågade sätta träskorna utanför dörren.

Men det är i alla fall det landet jag och mitt parti vill tillbaka till! Tillbaka, kamrater, alltså till träskotillitens land! Jag sitter i Köpenhamn och läser Berlingske på ett café när jag upptäcker en artikel om en ung, anonym engelsman, Ryan Lock, en inåtvänd ung man, blott tjugo år som arbetade som kock på en flottbas i Portsmouth. Han gick ofta i sina egna tankar, står det, ägnade sig åt fitness och levde ett helt vanligt liv tills en dag när han satt framför teven och såg ett inslag om IS och blev upprörd: Varför är det ingen som gör något?

Det skulle han inte. Han tog värvning hos YPG, den kurdiska gerillan, och gick istället ut i kriget mot den Islamiska Staten. De blev omringade av jihadister och när allt hopp var ute satte Lock sin pistol under hakan och tryckte av eftersom han inte ville bli tillfångatagen av Islamiska Staten.

Han fråntog Islamiska Staten en förutsebar, makaber propagandamöjlighet. Enligt min uppfattning förtjänar han den högsta militära utmärkelsen och äran för en sådan tapperhet. Han var en av alla de tusentals som dog i kampen mot den värsta politiska, och religiösa, terrorrörelsen sedan nazismens dagar, en rörelse vars grymhet knappt går att beskriva med ord.

Därför skriver jag också detta lilla epitafium över Ryan Lock. Glöm honom aldrig ty utan den typen av offervilja i praktiken kommer världen aldrig att bli en anständig plats. Jag gör också de obligatorska cafébesöken på Café Slavia, Café de Paris och klassiska Café Arco en trist lunchrestaurang idag där det mäktiga Café Slavia avgår med segern med sin underbara utsikt över Moldau.

När jag läser i en bok om Kafka och Prag hamnar jag i en historia om Franz Werfel, en tyskspråkig författare som var mycket stor på sin tid, bland annat just i Prag.

Kafka beundrade honom men det var inte ömsesidigt och en gång lät Werfel fälla följande hårda kommentar om Kafka: Idag tillhör Kafka de stora och befinner sig i litteraturens Valhall tillsammans med sådana som Joyce, Mann, Proust, Woolf, Rilke med flera. Ja, det är den stora frågan, undrar jag där jag sitter på Café Slavia. Läser någon honom överhuvudtaget idag? Och så drar jag mig till minnes min och gymnasiekamraten Peter Hallbergs litterarisering av Slottsparken, granne med Petriskolan där vi gick tidigt sjuttiotal.

Där hade vi en Bo Bergmanbänk och ett Thomas Mann-hörn, där fanns också en Hjalmar Gullbergplats men märkligast av allt, ty jag läste honom aldrig, vad jag kan minnas: Varför vi hade det minns jag inte. Kanske var det bara något med namnet, att det låg så bra i munnen: Märkligt, tänker jag, och får en känsla av att jag en dag — one day! Ibland, när jag står på min balkong och tittar ut över grannhusen, överfalls jag av en fantasi, en litterär sådan. Den handlar om att det är så mycket i våra liv som aldrig skildras, så mycken vardagsdramatik som bara rinner undan i livets flod, så många människor som aldrig kommer i närheten av att bli skildrade och vilkas liv bara försvinner, bort i glömskans hav.

Och då tänker jag, tänk om det bodde en författare i varje trappuppgång i alla hus, alla lika besatta av att skildra just sin plätt på jorden, sin trappuppgång och människorna i den och samtliga drevs av en närmast Knausgårdsk besatthet av att inte missa några detaljer. Och med en lokalradio som gick ut med varningar till allmänheten: Föreningsgatan just nu helt blockerad av böcker! Och med de orden vill jag önska alla mina läsare en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År — oavsett om just du någonsin blivit, eller kommer att bli, skildrad i en bok eller en sång!

Den franske författaren Frédéric Dard var lite av ett skaparfenomen. Han spottade ur sig romaner under i stort sett hela sitt liv och är mest känd under pseudonymen San-Antonio, under vilken han skrev ! Han arbetade oförtrutet, varje dag, år ut och år in, och minst tre sidor om dagen var hans motto. En ytlig deckarförfattare, alltså?

Jag gjorde hans bekantskap, bara litterärt, nota bene, förra året och blev begeistrad. Det finns en lätthet i stilen, en underbar humor men också ett mörker och ett psykologiskt bråddjup som gör honom till en genialisk kriminalromansförfattare.

Utgivare är Nilsson förlag och serien Dard kommer att ingå i heter, helt kongenialt vad gäller Dard, Absint noir. Jag kan inte annat än önska dig, käre läsare, 3-vlig läsning. Nya Tiders medverkan på årets Bokmässa har upprört många och lett till att vissa författare bojkottar årets mässa. Problemet, enligt min mening, är att det inte går att leda i bevis att tidningen bryter mot svensk lag.

Tidskriften får statsbidrag och kollas regelbundet och de gånger jag själv gått in och tittat på den på nätet, har jag inte funnit något som skulle kunna karakteriseras som hets mot folkgrupp, det lagrum som i så fall skulle vara giltigt; att jämföra med Nordfronts hemsida, till exempel, som är en orgie i nazistromantik. Man kan också jämföra med situationen för SFM, Sveriges Förenade Muslimer, som precis fått avslag på sin begäran om statsstöd, just för att de inte infriar kraven på att vara demokratiska.

Bokmässans ledning arbetar med principen om yttrandefriheten jo, jag vet, Bokmässan är ett privat företag som ledstjärna. Den principen bör de fortsätta att försvara trots att den här typen av fall kan inträffa, med extremister av olika slag som propagerar för sina idéer; det är ju liksom hela poängen med begreppet, att folk med vidriga åsikter också ska ha rätt att framhäva dessa.

Det är till deras moské i Järfälla som ungdomsföreningen Al-hadi bjudit in hatpredikanter som Farrokh Sakaleshfar och Hamz Sodagar, vilka vill se homosexuella avrättade. Protester mot organisationens närvaro? Och hur är det med Jan Myrdal, den evige provokatören?

Myrdal är ett ständigt inslag på mässan, han stödjer numera Le Pen i Frankrike och har medarbetat i Nya Tider eftersom tidskriften delar hans syn på Le Pen och Putin.

Ska en sådan som han få fortsätta delta på Bokmässan? Och hur med organisationer med kopplingar till AFA, en organisation som tog på sig ansvaret för en attack på Vávra Suk i februari , Nya Tiders chefredaktör, en attack som rubricerades som mordförsök? Det finns ett antal frågor att ställa sig inför bojkottkravet och ska det tillämpas konsekvent, bör väl i så fall alla organisationer med extrema åsikter förbjudas på mässan, fascistoida, revolutionärt kommunistiska och islamistvänliga, eller?

Det vore en logisk väg. Men jag tror inte på den. Jag tror på yttrandefrihet för knäppgökar och extremister — så länge de håller sig inom lagens ram. Och på metoden att frysa ut dem på mässan genom att inte gå till deras montrar.

Låta aktiv tystnad tala, helt enkelt. NMR, Nordiska Motståndsrörelsen, har sökt och fått demonstrationstillstånd i Göteborg den 30 september. Att ge en organisation, vars själva kärna är hets mot folkgrupp mot judar, HBT-människor osv , är diskutabelt i sig, men att göteborgspolisen ger gruppen tillstånd att gå — eller marschera, snarare — genom centrala Göteborg, med start vid Bokmässan, en symbol för humanism och bildning, och sedan vidare inte långt från synagogan är mer än magstarkt.

Och detta på Jom kippur, judarnas stora högtidsdag. Det är inget annat än en skandal och Erik Nord, göteborgspolisens chef, har en del att lära av före detta polismästaren Holger Radner som var polischef i Lund på nittiotalet under de våldsamma 30 novemberdemonstrationerna. Han gav högerextremisterna rätten att demonstrera ute på Klostergården en förort till Lund och motståndarna, svenska antifascister förstärkta med BZ-huliganer från Köpenhamn, rätten att demonstrera ute på Smörlyckan, på andra sidan stan.

Lunds innerstad skonades och med tiden dog högerextremisternas vilja att högtidlighålla krigarkonungen ut. Något för Erik Nord att fundera på. Apropå NMR och den nynazism de står för, en kort berättelse ur filmen Shoah av fransmannen Claude Lanzmann, på det att vi aldrig någonsin får glömma:.

Det är vackra dagar i ett soligt, inbjudande Europa, de belgiska skogarna, de bördiga franska slätterna. Sedan Paris där vi bor i airbnb, i nionde, fem fina dagar. Cykel genom kvälls-Paris med uteserveringar fulla överallt. Vi läser, roar oss, äter och dricker gott och njuter av semestern, total avkoppling.

Sedan vidare, norrut, Dunkerque, därefter Bryssel, där vi näst intill skriker ut vårt jubel när vi kommer in på Grande-Place. Så vackert och hur, säger vi oss själva, har vi kunnat missa detta?!

Sedan Amsterdam, fantastiska Amsterdam med Rembrandtplein, Max Euweplein, kanalerna, gränderna, det vackra, holländska konsonantskrapet i halsarna och vi suger ut det sista ur semesteräpplet innan vi ställer kosan mot norr igen, fulla av av det bästa Europa kan ge.

Ja, jag kan mer än väl förstå varför det är just till Europa migranter och flyktingar siktar in sig på. Det är en otrolig värld, en vacker värld och det vi såg på vår lilla bilsemester är bara en liten, liten del av den.

Jihadisterna siktar in sig på just det vi européer älskar, det som står för det de avskyr mest av allt: De gör det så klart för att straffa oss man får inte leva som vi gör, framför allt inte kvinnorna men också, slår det mig ibland, av djup avundsjuka. Den kultur de bekänner sig till, salafismen, har aldrig någonsin åstadkommit något liknande och då måste det vara bittert, oerhört bittert, att kliva in på Grande-Place, ta en sväng i centrala Amsterdam eller nedför La Rambla … Och vad gör man då, när man fylls av detta hat och — vem vet?

Då raserar man och förstör. Men man gör det förgäves ty vår kärlek och lust till livet är långt starkare än deras ökenfilosofi och kärlek till livets motsats: Här var det kriget med den tyska inringningen av den brittiska armén och tiotusentals franska och belgiska soldater som ödelade staden.

Vi kommer fram till staden nästan samma dag som filmen om den dramatiska evakueringen, Dunkirk , har premiär och det slår mig att en god vän, den franske författaren Jean-Pierre Richardot gav mig en bok för ett antal år sedan, Ett sätt för honom att hedra alla de döda, inte minst de som föll vid Dunkerque. Därför skäms jag så i Dunkerque dessa sommardagar. För att jag ännu inte läst hans bok. Det är ett skäl. Ett tredje skäl till min skam är att jag inför Marianne, min älskade färdkamrat, killgissar sommarens ord för oss!

Och när vi lämnar Dunkerque skäms jag för ytterligare en sak: Väl hemma igen, slår det mig att just den känslan har jag haft så många gånger när jag lämnat en plats och att den, trots skammen, nästan aldrig leder till att föresatsen genomförs. Dock går det att leva med en hjärna som en schweizerost ändå och får man problem kan man ju alltid — just det! Vi kommer dit på den franska nationaldagen och ser fram emot att fira den stort på någon lokal krog.

Vi kommer till staden i god tid och checkar in på ett sympatiskt hotell i hamnen. På eftermiddagen kör vi till den berömda stranden där evakueringen genomfördes. Vi parkerar bilen och går och sätter oss på ett café på stranden. Sitter där en timme, jag läser Dard, Marianne en svensk deckare. Därefter går vi tillbaka till bilen. Eller, bilen och bilen. Den står inte kvar där vi satte den. Först obehagskänslan, den lätta, som efter hand, när vi gått gatan upp och ned, fram och tillbaka säkert tio gånger, går över i panik, en panik som går över i den beska slutsatsen att bilen är stulen.

Efter en timmes letande ringer vi polisen som kommer på studs och för de tre sympatiska Dunkerquepoliserna pekar jag ut parkeringsplatsen där vi satte den. Exactement là, vous voyez? Därefter kör de oss till polisstationen, där anmälan upprättas.

När vi går till hotellet ser vi varandra i ögonen och säger, lite som Karlsson på Taket, att det faktiskt bara är materiella saker. Vi hade dessutom inget av värde i bilen och beslutar oss för att inte bli nedslagna av händelsen. På kvällen går vi på krogen, har trevligt i ett förvånansvärt lugnt Dunkerque och vi bestämmer oss för att hyra bil dagen efter.

Utanför krogen där vi käkar står två fransyskor som vi börjar prata med och när vi kommer in på vad som hänt säger den ena att just SEAT-bilar stjäls det mycket av i Dunkerque. De är lätta att stjäla och sen fixar man bara nya plåtar och så transporteras de till Östeuropa. Där rök det sista lilla hoppet. Vi bestämmer oss emellertid för att hyra en bil ändå och ta en tur till Belgien över dagen. Men så, precis innan vi ska till att lämna Dunkerque, bestämmer vi oss för att ta en tur till den berömda stranden, för att ta ett dopp i det historiska vattnet.

Och ta en sväng i kvarteret och kolla efter bilen. Vi gör så, kör dit, går över den enorma ebbstranden, doppar oss, torkar oss, klär på oss och går mot hyrbilen. Och just när vi kommer upp på strandpromenaden ser jag en bil som påminner om Mariannes. Det är samma blåa färg men taklisterna och fälgarna ser annorlunda ut. Ser du, Marianne, samma färg som din bil , säger jag.

Hon kisar med ögonen. Jag går vidare mot hyrbilen men när jag kommer i vinkel så att jag kan se bilen som påminner så om Mariannes bakifrån, ser jag att det är hennes plåtar. Det brister för oss båda och jag jublar högt! Det är fan i mej vår bil! En stund senare kör vi med båda bilarna till polisstationen, anmäler oss i receptionen och kommer efter en stund in till en vänlig, kvinnlig polis. Vi förklarar vad som hänt. Jag blir pratig som jag lätt blir med människor som har humor och plötsligt svävar vi ut i en filmfantasi, den kvinnliga polisen, Marianne och jag: Svenskt par som jagas av fransk polis genom norra Frankrike, ett par som hittat sin bil men glömt att avanmäla det hos polisen.

Två gåtor av psykologisk natur innehåller ovanstående semesteranekdot. Den andra är att vi ju båda tyckte att vi skulle ta ett dopp innan vi for. Och kika lite efter bilen. Vad var det i oss, i djupet i oss, som utlöste den handlingen? Eller, kära läsare av dessa rader, så var allt detta bara ett uttryck för något man skulle kunna kalla för ålderdom, annalkande sådan.

Och då får jag vännen Richard Gustons oneliner i huvudet, Sydsvenskans utrikeskorre i Paris i många år, avliden förra året: Fredrik, ålderdomen är ett skeppsbrott! Fredrik, la vieillesse est un naufrage!

Mycket slit, mycket ensamhet men också, då och då, fantastiska bekräftelser på att det man gör inte saknar mening. Jag kommer gående med Amanda, min dotter, vid Malmö Opera. En äldre man i keps och glasögon hälsar på mig, stannar till: Vill bara säja en sak. Som om vi aldrig hade gått här är ett mästerverk. Menar du verkligen det? Och jag är väldigt sparsam med det ordet. Ett annat är Roy Jacobsens bok om… vad hette den nu … om den där ön i Nordnorge.

Men, som sagt, ett mästerverk är den, din bok. Jag blir mållös men också stolt, inte minst eftersom min dotter står där vid min sida, hon som tvingats följa min kamp med skrivandet genom alla år. Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike.

Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av?

Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml. Det gör inte min glädje mindre. Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm.

Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet.

Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis. Skrivandet — och läsandet — som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du jag! Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen.

Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan. Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne.

Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen hela hennes hus var borta, allt bara spillor lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren. Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen.

Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten.

Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …. Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar , ett medelålders par. Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går.

När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans.

I Sydsvenskan den 29 april har Maria Küchen en artikel på kultursidan om varför vi författare bör bojkotta Bokmässan i år — för att tidskriften Nya Tider har en monter på mässan. Problemet med texten är att Küchen inte lyckas leda i bevis att Nya Tiders redaktion är nazistisk eller att redaktionen för tidningen bryter mot svensk lag. Denna text publicerades i Sydsvenskan torsdag 4 maj. Blommande kastanjer, uteserveringar, körsbärsträd, en kir vid fem, cykla genom staden och känna hur den tränger in i mig, genom huden, och hur språken möts i mig och svallar mot varandra som Nordsjön och Skagerack vid Skagen och överallt bilderna, på Emmanuel Macron och Marine Le Pen, och allt borde ju vara avgjort, så klart, men är det inte och ett av skälen är Jean-Luc Mélenchon, den gamle trotskisten som fick nästan tjugo procent i första valomgången.

Det är, så klart, djupt oansvarigt av en politker som vill framstå som antifascist, att leka med elden på det viset. Tongångarna inom den franska extremvänstern som är stark går att sammanfatta i några hashtags: Ni la finance, ni la haine! Varken kapitalet eller hatet , Ni libéralisme, ni fascisme varken liberalism eller fascism och om — mot all förmodan — Marine Le Pen skulle ta hem valet i den andra omgången faller ett mycket tungt ansvar på Mélenchon.

Hemmavid kan man se vänsterintellektuella kokettera med samma ansvarslöshet och leka med samma eld. Att inte göra skillnad på Marine Le Pen och Emmanuel Macron, visar att man inte lärt sig något av mänsklighetens hittills värsta sekel: Jimmy Åkesson och en korsning av Magdalena Andersson och Jan Björklund, för att översätta det till svenska — äsch, det kan gå på ett ut! Strindberg var mycket i Paris och hade sin egen runda i Quartier Latin på den tiden han försökte göra guld; dagligen gick han denna runda, på exakt samma vis.

Men det är inte den rundan jag får i tankarna min första kväll i Paris, utan scenen i Ett Drömspel med affischklistraren som just fått en ny, grön sänkhåv i present. När han står där med sin håv i handen överfalls han av en plötslig melankoli i samma ögonblick som han ser att det inte var exakt den gröna färg på håven som han hade tänkt sig. Jag får denna känsla när jag sitter på en av mina favoritrestauranger, Le Balzar, på Rue des Écoles ett stenkast från övergångsstället där semiologen och den originelle språktänkaren Roland Barthes blev överkörd av en lastbil och just fått in min Châteaubriand med béarnaise.

Äggen med majonäs var goda, vinet är gott Côtes du Rhône, Guigal , oxfilén är god, béarnaisen och fritesen är goda men — och det är där mannen med sänkhåven smyger sig på mig — det är inte riktigt så gott som jag hade föreställt mig, inte den paradisiska smaken på béarnaisen som jag hade hoppats på. Il pleure dans mon cœur , en sådan rad, tänker jag, comme il pleut sur la ville, och en sådan rad därefter, tänker jag vidare, när regnet faller över Paris och hur många är vi inte en sådan kväll i Paris som den trettionde april tänker på Verlaine och hans dikt, o quelle est cette langueur , hör jag vidare och där är Luxembourgparken i regnet och statyn över poeten, en ensam joggare trotsar regnet, en sådan kväll, alltså, qui pénètre mon cœur?

Kvällens första rapporter från Frankrike är en stor glädje för alla vänner av EU och av solidariteten mellan de europeiska folken: Den absoluta mardrömmen hade varit en slutduell mellan Marine Le Pen och vänsterextremisten Jean-Luc Melenchon, ett retoriskt vidunder med många sympatiska drag men också med uppenbar stollevarning Putinkramare, som Le Pen ; han ville, bland annat, ha in Frankrike i en karibisk allians med Venezuela och Kuba … Vid en slutduell Melenchon-Le Pen den 7 maj hade segraren i det franska presidentvalet varit Vladimir Putin, oavsett om Le Pen eller Melenchon hade vunnit.

Nu kommer, som allt tyder på, europatanken att segra. Frihet, Jämlikhet och Broderskap, ja, hela Upplysningen med allt vad den har inneburit för drömmen om det moderna men inte bara detta utan också tron på öppenheten gentemot omvärlden, både vad gäller handel och invandring, en tro på EU, alltså, men också, ej att förglömma, en järnhand mot islamismen.

Jag har varit orolig länge men ikväll känner jag mig glad och lättad. Fransmännen har gjort ett klokt val. Det är, som det känns just denna kväll, läge för alla oss europavänner att plocka fram ett gott vin ur skafferiet varför inte ett franskt? Sven-Erik Magnusson är död, Sven-Ingvars skapare. Det känns som om en stor bit av Folkhems-Sverige lossnat.

Jag älskade Sven-Ingvars som liten grabb och minns som igår när jag cyklade till skivaffären vid Fridhemstorget och köpte ep: På mig, Uppsalakillen, som inte hade några band till Värmland överhuvudtaget. Men det spelade ingen roll för Sven-Erik Magnussons röst hade något pojkaktigt och oskuldsfullt över sig som gjorde världen och människorna vackra, tyckte jag: Men allt detta hände samtidigt som den anglosaxiska popvågen var som starkast och sköljde in över Sverige med Beatles och Stones som de ledande grupperna och därför hånades man — jag!

Jag sågs som en tönt. Min musiksmak var töntig och trots att jag, något senare än mina klasskamrater, också upptäckte Small Faces, Kinks, Beatles och Stones så vände jag aldrig mina värmländska idoler ryggen. Och då kunde jag, utan att generas, säja: Slottsbron hade ett bra bandylag och fanns på Rekordmagasinets baksida, tillsammans med andra bruksortslag som Lesjöfors, Edsbyn, Bollnäs med flera. I dagens Sverige känns allt detta avlägset, som rapporter från ett sagoland: Och med viss rätt ty frågan är om det funnits något land i världen som varit så bra att leva i, så rättvist och — ursäkta ordvalet — fint som Sverige på talet.

Med Sven-Erik Magnusson går därför också ett stycke vacker, modern sverigehistoria i graven. Ur den växte al-Qaida fram, en organisation som kännetecknades av spektakulära terrorattentat mot Väst, framför allt elfte septemberattentaten.

Tanken bakom är dock inte, som många tycks tro, att skapa ett slags allmän panik bara utan al Suris idé var att med den här typen av attentat försöka provocera den europeiska extremhögern till att attackera muslimer och moskéer, varpå Europas muslimer i den inbördeskrigsliknande situation han drömmer om ska uppstå, ska välja islamisternas sida i kampen.

Ren gallimatias, så klart, från en sjuk hjärna men sådan är tanken bakom och den står inte nazismens efter i grymhet. Vad gäller reaktionerna på jihadistattentaten, tar dessa sig, märkligt nog, sällan uttryck i en vilja att demonstrera mot just denna ondska. Det är en paradox, denna tystnad kring den jihadistiska ideologin, som om den inte fick nämnas vid namn och som om dess rötter i den saudiska salafismen inte fick dras fram i ljuset. När Showan Shattack attackerades av nazister på Kristianstadsgatan samlades vi, tiotusen malmöbor, i en solidaritetsmanifestation för honom men också mot fascism och rasism och när Svenskarnas Parti höll torgmöte på Limhamn för något år sedan var vi tvåtusen personer som skrek ut vår avsky för den nationalsocialistiska ideologin.

Kärlek och solidaritet, alltså, men också ett tydligt utpekande av den fiende som ska bekämpas men när den salafistiske imamen från Saudi Arabien, Salman al-Ouda, förra året framträdde på Amiralen i Malmö var det tyst som i graven utanför lokalen. Kanske kan attentatet i Stockholm skapa en större medvetenhet om vilken allvarlig fiende vi står inför och om den salafistiska mylla ur vilken vår tids värsta terrorism är född. Skjutningarna i Malmö, sjutton mord på ett år och otaliga skottlossningar har gjort många malmöbor inte bara uppgivna, argna, ledsna utan också förhärdade.

Som om vi inte längre brydde oss och plötsligt kan man höra folk säga, och sig själv tänka: Ja men det är ju bra, så blir vi av med dräggen. Sådana ruggiga tankar från den inre fascist vi alla bär inom oss, en röst som också är ett skydd mot verkligheten när denna blir för förfärlig.

Men så står jag bredvid William en kväll, min son, tjugotre, när han precis tar emot ett inlägg från en kompis på Messenger: Jag ser Williams sorgsna blick och vaknar upp och tänker just det, ja, det är ju faktiskt människor som skjuter och skjuts. Verkliga killar i Williams ålder, med föräldrar och syskon. Och så blir hjärtat rent igen och förnuftet, det som vill förstå, tar över igen och den mörka, grova rösten försvinner ner i de inre djupen igen: Jag sitter på Tapasrestaurangen på Limhamn, hos Anna och Henrik.

Han är ett stående inslag i kvarteret där vi bodde i åtta år och får mig alltid att tänka på min farbror som led svårt av tvångstankar och lobotomerades för dessa Min farbror hade tur och tillhörde de tjugo procent som inte blev som Jack Nicholson i Gökboet.

Och efter två glas vin, med allt vad det innebär av ökad känslighet och sentimentalitet, mumlar jag för mig själv: Gösta Ekman är död och många har skrivit fint om en av vårt lands främsta skådespelare och komiker. Mig får den sorgliga händelsen att tänka på en händelse för något år sedan då jag, av okänd anledning, råkade slå mig ned på en bänk i Altonaparken i centrala Malmö.

Plötsligt upptäcker jag Marie-Louise Ekmans fantastiska skulptur över sin make, Det svenska tungsinnet , där den står med de rinnande, gråtande ögonen en skulptur som skulle ha stått på Limhamns torg men där fick den inte stå ty politkerna i stadsdelen, tror jag det var, tackade nej till den med motiveringen: Skulpturen är ett mästerverk och jag försjunker i anblicken av den, lycklig över vad stor konst kan göra med en betraktare.

Så, plötsligt, kommer en man in i parken från Södra Promenaden. Jag får för mig att det är Gösta Ekman själv men inser snabbt att det inte kan vara det för när mannen ser skulpturen hoppar han till av förvåning.

Skulpturen kunde lika gärna ha varit över den för mig okände mannen, som verkar lika stum över likheten som jag. Så vänder han sig mot mig och säger med stark brytning: Vem är denne man? Gösta Ekman, en av Sveriges största skådespelare och, kanske, vår främste komiker, svarar jag.

Sedan blir vi tysta. Ser jag honom skaka lätt på huvudet, som om han inte trodde det var möjligt? Jag vet inte, bara att jag fortsätter kontemplera statyn — och mannen — och tackar mig själv för impulsen att gå in i denna lilla park där jag, så vitt jag kan minnas, bara suttit denna enda gång. Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig.

Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv. I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof.

Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör.

En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det.

Moonlight - Svenska Filminstitutet. Skottsbergska gårdens friluftsteater är unik i sitt slag och ligger mitt i Karlshamn inne. ABC för en lyckad anpassning « Göteborg Nonstop. BDSM, gay, på andras arenor och på turné. Har på min teatervandring i Helsingfors till min glädje och förvåning nu stött på en!

Men för en vuxen publik bjuds idel bekräftelser. Vi har fått med oss hela stan i det här, att hålla vår ände. Nummer Teaternyheter på nätet Sida I hela sitt vuxna liv. Sucking cock in public movie theater and boy showing gay sex public. Hur kan man prata om kärlek, unga och vuxna från trakten, det finns åtminstone sex kön om man! Under sex dagar ger ett späckat program inblick i teater från hela världen.

Sex succéfyllda år med revyer tog slut i och med hans frånfälle. Amateur slut gives head · Gay sex at movie theater the club packed with screens showing some.

Gay Sex Vuxna Teater. Sex - Kön - YouTube. Sedan slutade han gå dit. Starka teman och stilmässiga grepp betonas i dessa sex dramatiska verk för ensembler i? Det var säkrast att stanna. Som mest pågick sex pro. Ju mer gay du är desto bättre på kroppsrörelser är du liksom, de bästa och s och teater på mig tidigt vara imponerad av. Sex i en vuxen teater sv. Hur kan gay sex vuxna teater prata om kärlek, teater, förutom Jon Karlssons lärare.